Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav Sandgren: Två sagor - Katalogen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAV SANDGREN
och Sven var inte den som klagade i onödan,
ty klagade han fick han snäsor, och det var så
hårt — det rev som nässlor i själ sskinnet och
uträttade alls inget gott, fast människorna
tycktes tro det så hoppfullt när de snäste.
Där låg Sven första natten under det
främmande snedtaket och höljde på sig de gamla
trasiga filtarna och frös, men elektrisk lampa
hade han över sängen och den var han så
innerligt tacksam för, hon blev hans vän
genast, lyste milt och varmt, och innan han
lade sig, tog han om henne med båda
händerna och kände hur varm hon var. Han hade
inget annat med sig än några kläder och en
katalog från en musikaffär, och den katalogen
var hans käraste tillhörighet. I den stod en
hel rad musikinstrument avbildade sida upp
och sida ner — alla de instrument som hade
funnits i den orkester som en gång på
genomresa gett konsert i skolhuset. Fadern var
rättrådig och genomsund, och så hade Sven aldrig
fått så mycket som ett munspel att spela på,
ty onyttigheter bara fördärvade barn, bra
människor skulle de bli, annars vart det käppen.
Katalogen hade Sven gömt för fadern, och som
den inte gick att spela på så att det hördes för
andra än för Sven själv, så hade han lyckats
få ha den kvar. Han var mycket glad för det,
ty katalogen hade börjat spela till slut, Sven
kunde ge instrumenten röst när han såg dem,
och sedan spelade de inne i hans huvud och
växte upp som en mild skog av klanger runt
kring hans själ och skyddade den för kylan
i livet och alla raspande och stickande
människor och ting.
Först i katalogen kom fiolerna, det var en
hel sida av dem, avbildade blanka och
hög-välvda och förnäma, de sjöng högt och
skälvande, deras melodier lindade sig i varandra
och flög över molnen som lekande solfåglar.
Sedan kom klarinetterna med silverklaffar och
blänkande beslag, de var muntra och klättrade
i notstängerna från bas till diskanl, men kom
de under fiolerna kunde de sjunga blankt och
rent som ett stilla vatten som speglar sovande
träd. På nästa sida fanns det två cellon, de
stod sida vid sida som ett par tjocka herrar,
men Sven visste nog att de kunde spela som
ingen annan, de lade sig i orkestern med lena
och mörkglänsande röster, ibland när han
tänkte på dem såg han dem som mörka svanor
med stolta halsar. Och allteftersom han
bläddrade i katalogen ökades orkesterns besättning,
katalogen slutade med trummor och en puka,
och när han hann dit släppte han lös
allesammans i samspel. Melodierna tog han från
lövsuset som han gömde från sommaren, eller
från den hemlighetsfullt klingande sång som
han tyckte stjärnorna frambringade när de
vaggade i norrskenets gröna slöja om
vinterkvällarna. Hans huvud blev ett musikrum där
instrumenten träffades och lekte och spelade,
han kände sig ibland rädd för det själv, för
det var så besynnerligt, och aldrig talade han
om det för någon. Han visste ju att de vuxna
var rädda för allt besynnerligt, och vad de var
rädda för det hatade de. Var som folk, sade
de, och Sven kände på sig att det inte dög att
ha spel i huvudet om man skulle vara som folk.
Lilla lampa, viskade han till glödlampan
innan han somnade, du och jag ska hålla ihop,
du vet att katalogen kan spela, men du ska
vara den enda som vet det... Och när han
sagt det, tyckte han att lampan blinkade till,
det var som en vänlig nick eller ett leende,
och då släckte han henne tröstad som om han
funnit en vän.
Det gick inte så bra med hans arbete i
verkstaden. Han fick fingrarna fulla med stickor
som bulnade till variga sår, Mäster Andreas
bannade och svor dagen i ända, han ville ju
inte försumma Svens uppfostran. Sven måste
stiga upp först av alla och lägga sig sist, och
med maten var det knappt, ty Mästers hustru
ville hjälpa till med att göra honom till en
verkligt förstklassig människa genom att lära
542
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
