Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav Sandgren: Två sagor - Katalogen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TVÅ SAGOR
honom förnöjsamhet i mat. Sven jämrade inte,
han förstod redan hur livet var och försökte
göra det bästa av det, och ofta när Mäster var
mästaraktigt orättvis och humanistiskt dum
försökte Sven ge honom rätt, ty han tänkte att
en god människa kanske måste vara dum och
orättvis. Och hur det nu var, han hade ju sin
katalog varje kväll, och det var en rikedom
sådan som ingen annan hade. Men ibland
hände det att katalogens instrument kom in
i hans huvud medan han stod i verkstaden,
och då glömde han sig och höll upp med
arbetet för att stirra framför sig och se det
som inte kunde ses av andra. Det kunde vara
en varm bölja som slog upp om jorden, en
här av röda hjärtan som sjöng bortom
horisonten och någon som andades på hans själ
så att den blev väldig och skälvande mörk av
löften som havet. När han stod så, hände det
att han fick en örfil av Mäster Andreas, en
örfil som brusade och sved, och så var han
i verkligheten igen, full av skam och litenhet.
Jag slår dig inte av vrede, sade Mäster
Andreas då, jag slår dig för ditt eget bästa.
När jag var lärling fick jag stryk varenda
dag, och du ser resultatet... Sven såg
resultatet och skalv invärtes, han ville inte bli en
snickarmäster med trä under händerna och ett
huvud fullt av rättrådighet och sund
livsinställning. Ja, ibland tyckte han att Mäster
Andreas liknade det gamla kvarnhjulet i
bäcken som skvaltade och gick bara för att
det skulle så vara.
Sven blev sjuk efter en natt som inte den
uppstigande värmen från köket orkade
försvara mot den nedträngande kylan ovanifrån
på kammarn, kylan tog helt överväldet där
inne så vattnet frös i tvättkannan. Sven frös
också under de gamla filtarna men gick inte
ned och klagade, ty då hade han fått snäsor,
men han tände den vänliga glödlampan och
låg och såg på henne medan han frös, och då
kände han inte kylan så mycket. Han var så
ensam, och glödlampan hade liksom blivit som
en mor för honom, han viskade med henne
förtroligt, hon visste ju att han spelade med
katalogen och det var en ljuv hemlighet. När
han tittat på henne länge blev hon liksom
större och större och kom sakta ned emot
honom, hon blev till ett stort, varmt rum, där
han fick vara, och det gjorde honom själv
varm. Han blev så varm så han somnade, och
när han gick ned till verkstaden på morgonen
svettades han och hade hög feber.
Äsch, sade Mäster Andreas när Sven sade
att han var sjuk. Du har lite feber bara. Gå
upp och lägg dig då, men kom ihåg att jag
inte blir rik på ditt arbete när du ständigt ska
vara sjuk. I min ungdom klemade man inte
med sig som nu, då bandade jag bykkar med
fyrtio graders feber, och när jag bandat tre,
var jag frisk igen.
Sven gick upp igen på kammarn. Där tände
han lampan fast det var full dager, ty han var
så ensam och kände sig rädd. Men det skulle
han inte ha gjort, ty Mästers hustru, som kom
upp med het mjölk till sjuklingen, blev
riktigt ond för att lampan var tänd och sade att
det var då inte underligt att pengarna
försvann ur huset med sådana inackorderingar,
och så släckte hon lampan, ställde mjölken
på stolen vid sängen och gick igen, rädd att
Sven skulle bli bortskämd om hon var vänlig,
hon hade ju ett sådant ansvar. För första
gången steg det ett trots upp i Sven, han steg
upp ur sängen och tände lampan igen och
mjölken drack han inte av, ty nu hade
katalogen kommit in i hans huvud med alla
instrumenten och de spelade så det klang och
brusade som stjärnsång, och när han lade sig
igen såg han att glödlampan log emot honom
som om hon velat säga: Nu ska vi ha en
riktig konsert, du och jag, Sven, och så bryr
vi oss inte om de andra! Då log han emot
henne och hörde att trummorna som fanns
längst bak i katalogen redan hade börjat
543
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
