Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Peter Quennell: Ottoline Morrell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PETER QUENNELL
OTTOLINE MORRELL
I maj månad i år dog i London en kvinna,
som hörde till sin generations märkligaste.
Jag använder ordet ”märklig” i vidsträckt
betydelse. Lady Ottoline Morrell ägde icke
någon stor, ursprunglig begåvning. Hon
varken skrev romaner, målade tavlor eller
komponerade musik. Då och då fuskade hon
visserligen litet i litteratur, men hennes alster voro
av fragmentarisk och tillfällig art. Hennes
talanger sammanhängde i stället med hennes
personlighet, och hennes personliga
karakteristika stodo i ett visst samband med hennes
börd och uppfostran. Härvidlag följde hon
lady Mary Wortley Montagus och lady Hesther
Stanhopes stolta exempel — den engelska
överklassdamen som gör uppror mot den ställning
hon uppfostrats för och därigenom får rykte
om sig att vara ytterst excentrisk. Hon var
halvsyster till den nuvarande hertigen av
Portland, en jorddrott och sportsman av
konventionell engelsk typ. Som ung hade han fått
ärva den portlandska titeln och de portlandska
egendomarna efter en kusin, som han
knappast hade träffat, en fantastisk och eventuellt
något rubbad individ, vars egenheter blivit
legendariska över hela Europa. Denne
aristokrat hade så stark skräck för offentligheten att
han brukade färdas från Londön till sitt gods
på landet på så sätt, att hans vagn, med
neddragna rullgardiner och honom själv inuti,
hissades upp på en godsvagn i slutet av tåget.
Hans hobby, och mot slutet av hans liv
praktiskt taget enda sysselsättning, var att
konstruera gigantiska underjordiska rumsfiler.
Welbeck Abbey, det redan förut väldiga
residens, som hertigen bebodde alldeles ensam,
utvidgades ytterligare genom svit efter svit av
stora underjordiska rum, och genom parken
drogs ett invecklat system av tunnlar. Lady
Ottoline gav en gång en dramatisk, skriftlig
framställning av det tillstånd i vilket stället
befann sig, när hon och brodern kommo för
att ta hans arvegods i skärskådande. Största
delen av det stora, ekande huset var
fullkomligt omöblerat, men uthus, stall och skåp voro
fulla med gobelänger, tavlor och matsilver av
omätligt värde. Vissa rum innehöllo ytterst
kuriösa ting. Ett innehöll en väldig samling
dyrbara batistnäsdukar, märkta med ägarens
krona och ett hemligt tecken som angav, om
de skulle användas på landet, i London eller
på resor. Ett annat rum var till taket fyllt med
prydliga plåtaskar, var och en innehållande en
vackert arbetad peruk. Det fanns en peruk för
var och en av årets dagar, och mycket få av
dem sågo ut att någonsin ha använts.
Ur en sådan miljö av patricisk
individualism framträdde den kvinna, som skulle komma
att spela en så betydande roll i det
intellektuella livet i England mellan år 1914< och
tidpunkten för hennes död. Lady Ottoline
Cavendish-Bentinck hävdade tidigt sitt
oberoende. Först lutade hennes intressen åt det
strängt religiösa hållet. Hon samlade
betjänterna i föräldrahemmet vid en fömäm
london-gata till bibelstudier, och det påstods att hon
klagade över att en samling robusta och
inskränkta unga män, valda efter utseende och
546
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
