Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Peter Quennell: Ottoline Morrell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PETER QUENNELL
rad av de senaste tjugufem årens mest kända
och mest framgångsrika romaner. D. H.
Lawrence försökte avporträttera henne i ”Women
in Love”. I denna bok är hon den ”stränge,
sepulchral”, livfulla, farliga Hermione, som
ger uttryck åt sin passion för en beundrare
genom att dunka honom i huvudet med ett
stort stycke slipad lasursten. Jag skulle inte
för ett ögonblick vilja påstå, att förebilden
skulle ha kunnat spela med i en sådan episod,
men utan tvivel finns det en viss likhet i
porträttet, även om det är en karikatyr.
Satirikerna funno i henne ett tacksamt föremål.
I ”Triple Fugue” gjorde Osbert Sitwell mesta
möjliga av hennes mera iögonfallande
besynnerligheter och återger en dråplig lista över
de olika antikvitets- och konstföremål,
sentimentala suvenirer etc. som hon skulle ha tappat
under sina promenader i byn. Aldous Huxley
utnyttjade sin gamla vän och före detta
beskyddarinna på ett särskilt ovänligt sätt,
ty ”Crome Yellow” är i stort sett ingenting
annat än en skildring av en week-end på
Garsington, försedd med en del utsmyckningar
i form av uppstyltade samtal.
Vid den tid jag själv umgicks på
Garsington — år 1925 eller 1926 — hade värdinnan
separerat från många av sina forna vänner
(som övergått till att bilda vad som började
bli känt under namnet ”Bloomsbury”) och
hennes krets bestod till största delen av yngre
människor. Men krigsgenerationen förekom
fortfarande — Siegfried Sassoon, som med
rörande trofasthet stod vid hennes sida, och
Lytton Strachey, som långskäggig och
högröstad blinkade åt världen bakom sina tjocka
glasögon. Det var ett stimulerande, om ock
oroande ställe att gästa — oroande därför att
lady Ottoline, liksom de flesta värdinnor av
sitt slag, hade för vana att slå ned på blyga,
intet ont anande gäster och ställa någon
särdeles kinkig fråga till dem, och stimulerande
därför att hennes intensitet på något sätt var
smittsam. Först mot slutet av hennes liv
började denna intensitet och entusiasm svikta.
En smärtsam sj ukdom förmådde henne att
lämna lantstället och bosätta sig i London, och
fastän hon hade sina torsdagskvällar på Gower
Street, besökta av T. S. Eliot, Sturge Moore,
W. B. Yeats och hans talföre landsman James
Stephens, vilade det en något höstlig stämning
över dessa sammankomster. Med den
annalkande åldern hade hon blivit mildare, hennes
kläder blevo mera konventionella, hennes
frågor mindre personliga och mindre
inkvisi-toriska. Men samtidigt började hennes gamla
vänner komma tillbaka. Till och med D. H.
Lawrence skrev ett gripande försohingsbrev
när han fick höra talas om hennes sjukdom,
och denna hans gest upptog hon på ett
storsinnat sätt.
”Du får inte tycka, att dut inte betyder
någonting i livet”, skrev han. ”Du har betytt
mycket i mångas liv, liksom du har gjort det
i mitt, genom att vara i djupaste mening
givmild och genom att vara Ottoline. Det finns,
när allt kommer omkring, bara en Ottoline.
Och hon har satt ens fantasi i rörelse. Vad för
slags bild som blir frukten av en människas
fantasi, betyder ingenting. De så kallade
porträtten av Ottoline kunna omöjligen vara
Ottoline — ingen vet det bättre än konstnären
själv. Men Ottoline har satt människors fantasi
i rörelse, intensivt, och det är kanske det
största en kvinna kan göra ...”
Detta brev tycker jag är det bästa epitafiet
över Ottoline Morrell. Ingen annan kvinna
under hennes epok, krigsåren och de år som
närmast följde, stod i så intim kontakt med
de män och kvinnor, som skapade intellektuell
historia, eller gjorde mera för att uppmuntra
och inspirera dem. Hennes egen begåvning var,
som jag nämnt, något begränsad, men hon hade
en enastående förmåga att sätta liv i andra.
Hon var en oförtröttlig och osjälvisk förkämpe
för mål som hon trodde på. Det har, när allt
kommer omkring, bara funnits en Ottoline.
548
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
