Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oskar Maurus Fontana: Nya tyska böcker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OSKAR MAURUS FONTANA
yngling och älskade och vänner. Fadern kan
gälla som en förförare och lever hela sitt liv
på det viset, sonen kan under sitt levnadslopp
bli en liknande gestalt, men han är inte en
förförare av rent animal typ som fadern utan
en förförare som lägger största vikten vid det
själsliga äventyret — även den typen har vi
upplevat — men egentligen är alla dessa
förförare ingenting annat än förförda, därför att
de motståndslöst ligger under för tidens tryck
och press, därför att de inte har någon
målmedveten vilja. Ingen av dessa människor har
någonting som kunde göra livet värt att leva.
När den unge mannen i romanens slut frivilligt
drar ut i kriget 1914, så gör han det inte
därför att han känner sig bunden till sitt land
eller sitt folk eller för övrigt till någon högre
idé, ”utan för att få klarhet i vissa
hemlighetsfulla sidor av människonaturen, som möjligen
skulle kunna avslöjas i kriget”. Denna
tidsbild av själslig tomhet och färgrikt,
svallande liv och av det mänskligas upplösning
till följd av bristen på förpliktelser och band
målar Ernst Weiss klart och överlägset. Vart
denna av cynism sönderfrätta ungdoms väg
skall leda, kommer en andra roman att visa.
In i det tidlöst stora höjer sig romanen ”Der
Strom ohne Ende” av Oskar Walter Cisek
(S. Fischer, Berlin). Strömmen utan ände är
Donau. Men det är inte en roman om flodens
lopp som man här får, utan vad Oskar Walter
Cisek — en ung tjeck som skriver på tyska —
här vill skildra, är det landskap, där Donau
mynnar ut, och människorna där. Det är ett
väldigt, oöverskådligt deltaland, horisonten
ligger oändligt långt borta, utifrån havet sveper
vinden in över det grönskande landet, som
under vintern hårdnar till is och under den
tropiska sommaren drives till yppig blomning.
Där finns en störfiskarby, som förr var rysk
och nu är rumänsk men egentligen är tidlös och
övernationell: ett urfolk. Romanen är mycket
skickligt upplagd, så att dess mångskiftande
handlingsförlopp fogas in i årstidernas
kronologiska följd. Det som händer med träden och
strömmen under årstidernas växling, detsamma
händer här också med människan, ty hon är
endast en del av det enda oupplösliga
naturskeendet. Denna harmoni mellan den tysta
naturen och den del av naturen, som växer
och andas och kallas människan, ger Ciseks
roman dess homeriskt episka bredd och
förvandlar den samtidigt till en hymn till Pan.
Berättelsen ”Das Zwiegesicht” av Paul
Alverdes (Albert Langen und Georg Müller,
München) är betydande både genom sin
språkliga och sin rent mänskliga mognad.
Berättelsens tema anges redan i berättelsens första
mening klart och klangfullt: ”Under det elfte
året av sitt äktenskap förälskade sig Juliane
Vring i en annan man.” Jens Peter Jacobsen
har skapat sublim och smärtsamt klingande
musik av en sådan omkastning av känslor och
kärlek. Vår diktare tänker emellertid mindre
på musik utan — och det visar oerhört klart,
hur tiderna växlat — han intresserar sig för
lagen och dess hävdande. Juliane och den
man som droppat in oron i hennes hjärta
besegrar sig själva och därmed också
samtidens dubbelansikte, av vilket den ena hälften
tillhör förstörelsen och döden, den andra
själens renhet och livsviljan. Paul Alverdes
berättar om denna seger över de splittrade
känslornas kaos och om denna beslutsamma
kamp för linjer och harmoni i tillvaron med
stor förfining men samtidigt så, att man
känner en fläkt från vår tids vitala strömningar.
En diktare, som tillhör en manlig tidsålder,
anger här mål och medel.
Barndomens sagovärld och mannaårens
handlingsvärld förenas graciöst och vackert
i Bruno Brehms bok ”Die weisse Adlerfeder”
(R. Piper u. Co., München). Brehm vet, att
sann kunskap om världen lever i bilder, inte
i tankar, och därför låter han den ena bilden
efter den andra stiga fram för oss med det
552
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
