Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oskar Maurus Fontana: Nya tyska böcker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NYA TYSKA BÖCKER
tidvis fördunklas, men de kommer alltid att
återuppstå igen och framträda i ny glans.
Därför — så som Meinecke framställer
historis-men är den inte utspelad, den är endast
avbruten, och efter en inre luttring kommer
den att leva vidare.
Som en motpol till Meinecke framträder den
som författare till ”Västerlandets undergång”
berömde historikern Oswald Spengler. Man
möter hans mycket egendomliga gestalt i hans
efterlämnade skrifter, som under rubriken
”Reden und Aufsätze” utkommit på C. H.
Becksche Verlagsbuchhandlung, München. Från
1904 till 1936 utbreder sig här hela hans
tänkande inför våra ögon. Med avhandlingen om
Heraklit och hans filosofi börjar han, och man
tycker sig kunna finna en Spenglers
självkarakteristik under Heraklits namn, då han
karakteriserar den antike filosofens tänkande
som mer konstnärligt än vetenskapligt, och då
han som ett urelement i hans filosofi pekar
ut ”tanken på en i evigheter fortlöpande och
aldrig upphörande kamp, som bildar innehållet
i livets kosmos”. Spenglers väg förlöper mycket
sluten i sig och mycket konsekvent. Detta
märker vi, när vi här läser hans från 1936
stammande reflexioner över möjligheterna för
en världsfred — det är som ett hans testamente:
”Pacifismen kommer att förbli ett ideal,
kriget ett faktum, och om de vita folken är
beslutna att inte mer föra något krig, så
kommer de färgade att göra det och bli världens
herrar.”
Om det har sagts om Nietzsche, att han
filosoferade med hammaren, så kan man också om
Spengler säga, att han filosoferar med
marskalkstaven. Det är erövringsviljan, som hos
honom blir till tanke och idé. Därför ser han
också människans storhet i att hon är ett
rovdjur, därför har han överskattat fakta och
deras värde och underskattat sanningarna och
deras verkningar, därför kunde han också bara
tänka i stora tidsperioder och rum och
kon
struera djärva sammanhang mellan det
näraliggande och det fjärranliggande. Även i hans
efterlämnade skrifter visar han sig vara en
lika splittrad som fascinerande tänkare. Han
vill i viss mening vara Caesar bland
filosoferna, men Caesar skapar inte böcker utan
handlingar. Denna motsättning kan han inte
komma ut över. Och även om han inskränker
sig till att vara Caesarernas filosof, så uppstår
här bara en ny motsättning, ty man kan inte
filosofera ut ifrån Caesarerna utan endast ut
ifrån Gud.
Detta är den ljusa erfarenhet, som man
möter i Max Picards bok ”Die Grenzen der
Physiognomik” (Eugen Rentsch,
Erlenbach-Zürich). Det gäller här inte fysiognomiken
sådan den vanligen uppfattas — alltså konsten
att ur ansiktsdragens beskaffenhet dra
slutsatser angående människans själsliga
egenskaper — utan det som griper oss i Picards
konstnärligt lödiga prosa — det är en hel
människoansiktets teologi. I en tid, då alla gränser
utplånas och människoansiktet suddas ut,
framträder här en man och talar med en profets
lidelse och en mystikers visionära kraft om
människans gudomliga härstamning, om hur
hennes ansikte speglar mycket mer av Gud än
av det mänskliga, hur det är hennes svar till
Gud. Det är som att lyssna till ett av de
glömda urorden från det förlorade paradiset,
när Picard åter förkunnar, att människans
ansikte är Guds avbild. Och ur detta drar
han sedan sina grandiosa slutsatser, som han
bevisar för oss genom att studera och jämföra
olika ansikten — slutsatser om att det inre
härskar över det yttre, att materien har att
tjäna anden och inte omvänt. ”Människan kan
vara så som hon ser ut”, säger han, ”men hon
behöver det inte, hon kan också vara
annorlunda än sitt ansikte.” Ty vad är människans
kallelse och verk? Att besjäla världen,
övervinna det onda och demoniska, att träda in
i kärlek och godhet, att avgöra sig för Gud.
555
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
