Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Rubow, Paul V., Gejstlige og verldslige Breve; Epistler, anmälda av Holger Ahlenius - Ahlström, Gunnar, Georg Brandes’ Hovedstrømninger, anmäld av Erich Wittenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
som uttryckt sig dunkelt och grötigt, medan
författare på andra tungomål lagt i dagen en
mönstergill klarhet. Sina skarpslipade kritiska
vapen låter författaren blixtra i en svidande
vidräkning med den belletristiska biografiens
avskyvärda bastardgenre, som sprider sig som
ogräs i våra dagar, medan hans egen säkra
biografiskt-filologiska metod av gammalt gott
1800-talsmärke firar mer stillsamma triumfer
i de längre uppsatser som behandla Holger
Drachmanns poesi, efter allt att döma
för-handspublicerade kapitel i en tilltänkt
monografi över diktaren. Slutligen lägger man
märke till några studier av mer essayistisk
hållning: en minnesartikel över Swinburne,
en utsökt psykologisk och historisk
karakteristik av skribenttypen Erasmus — Voltaire —
Georg Brändes, dessa samlare och spridare av
intellektuell kultur, som bilda en linje från
1500-talets humanism till 1800-talets litterära
essayistik, samt en liten avhandling om Jules
Romains. Anmälaren måste för sin del
reservera sig mot den starka överskattn ingen av
denne visserligen mycket betydande författare,
vars æuvre bestämt är alltför cerebralt och har
ett alltför mekaniskt tycke för att höra till de
verkligt stora. Nästan groteskt förefaller det
mig, då Jules Romains utropas till den
europeiska romandiktningens största namn just nu,
medan Thomas Mann och Martin du Gard inte
ens nämnas.
Men det hör med till bilden av forskaren
och skribenten Paul V. Rubow, som jag i fjol
sökte karakterisera i denna tidskrift, att han
gärna går emot allmänna meningar och har
sitt huvud för sig. Dessa artikelsamlingar
lägga väl inga nya drag till hans personlighet
men visa honom åter som den respektlöse och
okynnige polemikern med utomordentligt
elegant fäktkonst, och ligger det en smula pose i
hans attityd, så glömmer man det gärna för
det högst personliga och tankeeggande sätt
varpå han alltid ställer och tillspetsar
problemen. Holger Ahlenius
En Brandes-bok
GUNNAR AHLSTRÖM: Georg Brändes’
Hoved-strømninger. Gleerups.
Ahlströms bok är ett värdefullt bidrag till
Brandesforskningen och adertonhundratalets
litteraturhistoria. Docent Ahlström betecknar
Brändes som en betydande kulturpersonlighet,
i vilken alla det senaste århundradets stora
själsliga strömningar avspegla sig. Brändes’
världsbild vilar på frihetstankens bejakande
och på en djupgående förståelse för naturen
och humanismen.
Brändes’ frihetsidé bottnar, såsom Ahlström
påvisar, i hans egna upplevelser, i hans
samhörighetskänsla med upplysningen och den
franska revolutionen såsom den karakteristiska
uttrycksformen för sjuttonhundratalets
eman-cipationsrörelse. I vittgående överensstämmelse
med Louis Blanc, med "det unga Tyskland”
och vänsterhegelianismen ställer Brändes
fri-hetspostulatet mot auktoritetstanken och
vänder sig i denna anda skarpt mot romantikens
reaktionära tendenser. Det sanna, rätta och
goda äro därvid för Brändes de oförgängliga
ledstjärnorna för det mänskliga handlandet.
Från denna utgångspunkt bekänner sig Brändes
i likhet med Mill profetiskt till
kvinnoemancipationen och gripes av varm medkänsla för
de grekiska, spanska, polska och italienska
frihetsrörelserna. Samtidigt framlägger
Brändes ett filantropiskt samhällsprogram för alla
betryckta folklager, dock utan att fullständigt
intränga i de avgörande orsakerna till
spänningsförhållandena i det moderna samhället.
Den inre tvedräkten i Brändes’ känsliga natur
för till en romantiserande personlighetskult,
som gör sig pinsamt märkbar i hans förakt för
de bredare lagren, vilka enligt Brändes’
övertygelse endast kunna hjälpas uppifrån.
Denna åsikt stöder Brändes huvudsakligen
på Tocqueville, som hävdar att den
amerikanska demokratien haft ett utjämnande
inflytande på det andliga livet. Brändes betonar
även starkt den demoniska, hemlighetsfulla
sidan i människans väsen och strävar helt
i enlighet, med Plato efter en aristokratisk
intelligenshegemoni. Denna överdrivna dyrkan
av geniet kan man enligt Ahlström i första
hand förklara ur Brändes’ härkomst. Brändes,
som själv kom från en fattig judisk
köpmans-familj, vill på så sätt dölja sitt
mindervärdig-hetskomplex och visa världen att en obemedlad
människa kan utöva starkt inflytande enbart
i kraft av sin begåvning. Från denna synpunkt
förmår Brändes redan tidigt att skarpsinnigt
belysa stora statsmäns, diktares och filosofers
insatser för mänskligheten, såsom särskilt
fram
568
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
