Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - de Madariaga, Salvador, Världens organisering; Elyseiska fälten, anmälda av Åke Thulstrup
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
lägga fram utkastet till en ny världsordning,
där såväl försvars- som tull- och arbetarfrågor
löses ”från en världssynpunkt”, skulle vara ett
mycket djärvt företag, om det inte härrörde
från en så originell människa som Salvador
de Madariaga.
Man kan fråga sig vad det ska tjäna till
att producera utmärkta förslag om en bättre
världsordning i en tid, då hela världen med
ängslan frågar sig, om stormakterna ska visa
sig i stånd att bevara freden med varandra
en månad till. Madariaga bortser helt från de
hemska perspektiv, som här öppnar sig, och
konstaterar, att de ”dynamiska” makternas
politik är gammaldags och föråldrad, varför
den förmodligen inte kan tänkas bli
beståndande. Hela världen utgör redan ur flera
synpunkter en enhet, konstaterar författaren, och
staternas ömsesidiga beroende av varandra är
mycket stort: ”Valet står mellan okontrollerat
ömsesidigt beroende och kontrollerat
ömsesidigt beroende.” Det är Madariagas fasta
förvissning, att detta ömsesidiga beroende bör
kontrolleras av ett av England lett Nationernas
förbund. Världen väntar en bekännelse från
England av denna lydelse: ”Jag tror på
världssamfundet.” — ”Det är allt som behövs”,
tilllägger författaren.
Läsaren vill här göra den invändningen, att
England under de senaste åren har försummat
två särdeles väl lämpade tillfällen för
avläggandet av en dylik bekännelse och i bägge
fallen svikit världens förhoppningar på det
mest upprörande sätt. Det ena tillfället var vid
japanernas inmarsch i Mandsjuriet 1931 och
det andra var vid Mussolinis angrepp på
Abessinien 1935. Madariaga skildrar med en viss
grundlighet bägge händelserna i sin bok, men
han låter inte sina skildringar utmynna i
för-kastelsedomar över den engelska politiken.
Trots allt hoppas man, att initiativet till den
nya världsordningen ska utgå just från
England.
Madariagas framtidsvisioner kan nog inte
räkna på något större intresse från den svenska
allmänhetens sida. Om man i alla fall vill
rekommendera detta arbete, så beror det
uteslutande på den rikliga information det ger
om existerande internationella förhållanden
och framför allt om det arbete som utförs
inom ramen för Nationernas förbund. Från
visst håll har man lyckats göra Sveriges
ställ
ning inom N. F. till ett problem, och följden
har blivit, att nästan vem som helst numera
anser sig kallad att klarlägga de intrikata
frågor det här gäller. Vad som i detta läge
framför allt behövs är upplysning om N. F: s
verksamhet och organisation, och i det
hänseendet kan Madariagas verk bli en god
hjälpreda. Den ovanligt illa stiliserade notis om
författaren, som står att läsa på verkets baksida,
upplyser att Madariaga ”har varit sekreterare
i N. F.”. Någon sådan post existerar inte. N. F.
har en generalsekreterare, men den posten har
Madariaga aldrig innehaft. Däremot har han
varit chef för sekretariatets
nedrustningsavdel-ning, och han blev senare Spaniens
representant i rådet.
Madariaga har tidigare roat sig med att
kåsera om de så kallade nationalkaraktärerna
(”Englishmen, Frenchmen, Spaniards”), och
även i föreliggande volym kan man hitta
sådana påståenden som att Frankrike är
”världens intelligentaste land” eller att
italienarna är ett ”utpräglat intelligent folk”. Om
man inte visste, att Madariaga tidigare hade
producerat sig i folklynnesgenren, skulle man
tro, att han drev med läsaren. Emellertid tycks
Madariaga på denna punkt inte vara fullt så
reaktionär, som man av hans tidigare
uttalanden skulle kunna tro. Hela
argumenteringen i ”Världens organisering” går stick
i stäv mot den nationalistiska tendens i tiden,
som vill göra de olika folken till bärare av
mytologiska ”folksjälar” och
”nationalkarak-tärer”. Madariaga har klar blick inte bara för
statssystemets enhet utan även för
mänsklighetens, och han pekar på styrkan av den
instinkt, som verkar hos alla folk och raser.
”Den verkliga människan”, skriver författaren,
”visar sig i sin oförstörbarhet och universalitet
i alla litteraturer och alla folkdiktningar bakom
den tillfälliga dräkt, som tiden och platsen
låta henne bära.” En sådan ståndpunkt borde
omöjliggöra allt tal om ”nationalkaraktärer”.
Åke Malmströms översättning flyter ledigt,
men man undrar ibland, om översättaren alltid
har förstått innebörden av sina egna ord. När
han skriver om den engelska ”civiltjänsten”,
verkar det, som om han inte visste, att det är
den centrala, civila förvaltningen det gäller,
och när han nämner ”Englands sex röster
i Genève”, kunde han gärna ha upplyst om,
att det är Storbritanniens tillika med de fem
570
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
