Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - E. M. Forster: Credo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CREDO
lande rättat i och med att det kommer på tal.
Då och då händer det ju också att någon
välmenande ämbetsman går och tappar huvudet
i effektivitetens intresse och tror att han är
den allsmäktige Guden. Sådana ämbetsmän
äro särskilt talrika i Inrikesdepartementet. Nå
ja, förr eller senare komma de på tapeten
i underhuset, och sedan få de väl se sig för.
Om parlamentet är en representativ eller en
effektiv församling kan ifrågasättas, men jag
sätter värde på det därför att där kritiseras
och pratas, och därför att pratet får god
publicitet.
Alltså två leven för demokratien, ett därför
att den lämnar rum för variation och ett
därför att den tillåter kritik. Två leven är alldeles
tillräckligt, att höja tre finns det ingen
anledning till. Det förtjänar endast ”Love, the
Beloved Republic”.
Men hür är det med våldet? Medan vi
försöka vara känsliga och avancerade och vänliga
och fördragsamma, dyker en obehaglig fråga
upp: vilar icke hela samhället på våldet? Om
en regering inte kan räkna på polisen och
krigsmakten, hur kan den då hoppas att få
sitta vid styret? Och om den enskilde blir
slagen i skallen eller sändes till arbetsläger,
vad ha då hans åsikter för betydelse?
Detta dilemma bekymrar inte mig lika
mycket som det bekymrar somliga andra. Jag
inser att varje samhälle vilar på våldet. Men
alla de stora, skapande handlingarna, alla
hyggliga mänskliga förbindelser uppträda
under de mellanperioder då våldet icke lyckats
tränga i förgrunden. Det är dessa
mellanperioder som betyda någonting. Jag vill att
de skola bli så täta och så långa som möjligt,
och det är dem jag kallar ”civilisation”.
Somliga människor idealisera våldet och sätta det
i högsätet och dyrka det, i stället för att hålla
det i bakgrunden så länge som möjligt. Jag
tror att de begå ett misstag, och jag tror att
deras motståndare, mystikerna, begå ett ännu
större misstag när de förklara, att våldet inte
existerar. Jag tror att det existerar, och att en
av våra uppgifter är att hindra det från att
hoppa fram ur sin låda. Förr eller senare
kommer det fram, och då förgör det oss alla och
alla de vackra saker vi ha skapat. Men det är
inte framme jämt, av det enkla skälet att de
starka äro så dumma. Tänk ett ögonblick på
hur de uppträda i ”Niebelungenringen”. Där
ha jättarna kanonerna, det vill säga guldet, men
de göra ingenting med det, de inse inte att
de äro allsmäktiga, och följden blir att
katastrofen fördröj es och borgen Valhalla trotsar
stormen, beträngd men ärorik. Fafner knotar
och klagar, ringlad om sin skatt. Vi kunna
höra honom under Europa i dag, trädens blad
skälva redan i skogen och förgäves ropar
fågeln ut sina varningar. Fafner vill förgöra
oss, men på grund av en välsignad fördelning
av gåvorna är han dum och trög, och skapelsen
fortsätter strax utom räckhåll för hans giftiga
andedräkt. En nietzschean skulle jaga upp
djuret och en mystiker skulle säga att det inte
existerade, men Wotan, visare än båda,
skyndar sig att skapa krigare innan domens dag
randas. Valkyriorna symbolisera inte bara
modet utan också förståndet. De representera
människoanden som tar vara på tillfällena
medan läget är gynnsamt; en av dem får till
och med tid att älska. Brynhildes sista sång
besjunger kärlekens återkomst, och eftersom
konstens privilegium är att få överdriva, går
hon ännu längre och förkunnar ”den kärlek
som är evigt segerrik, som får sin näring från
friheten och lever”.
Detta är alltså min uppfattning om makt och
våld. Våldet är gunås den yttersta realiteten på
denna jord, men det lyckas inte alltid göra sig
gällande. Somliga kalla dess försvinnanden
från skådeplatsen för ”dekadans”, jag kallar
dem ”civilisation” och betraktar sådana
mellanspel som det som i främsta rummet
rättfärdigar det mänskliga experimentet. Jag tittar
589
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
