Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - E. M. Forster: Credo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
E. M. FORSTER
åt andra hållet ända tills jag träffas av ödets
slag. Om detta i mitt eget fall beror på mod
eller feghet kan jag inte avgöra. Men jag vet,
att om människor i gångna tider inte tittat åt
andra hållet, så skulle ingenting av värde ha
överlevt. De människor jag sätter mest värde
på leva som om de vore odödliga och
samhället evigt. Båda antagandena äro falska, men
vi måste utgå från att de båda äro sanna, om
vi skola kunna fortsätta att äta och arbeta och
älska och hålla några lufthål öppna för
män-niskoanden. Det ser inte ut som något
tusenårigt rike skulle sänka sig ner över
mänskligheten, något bättre och starkare Nationernas
förbund kommer inte att upprättas, ingen
kristendom eller något alternativ till
kristendomen kommer att ge världen fred och
individen okränkbarhet, ingen ”hjärtats
förvandling” kommer att inträda. Och dock behöva
vi inte förtvivla, vi kunna helt enkelt inte
förtvivla. Historiens vittnesbörd visar oss att
människor alltid envisats att fortsätta sin
skapande gärning i svärdets skugga, att de
utfört sitt konstnärliga och vetenskapliga och
husliga arbete för dess egen skull, och att
det bästa vi kunna göra är att följa deras
exempel i aeroplanens skugga. Andra, mera
visionära eller modiga än jag, tro på
mänsklighetens frälsning och skulle avfärda min
uppfattning av civilisationen som futtig, som
ett slags kurragömmalek. Visst är det
förmätet att säga att vi inte kunna bli bättre och
att människan, som endast varit vid makten
i några tusen år, aldrig skall lära sig att
använda sin makt. Jag menar endast, att om
människorna fortsätta att slå ihjäl varandra
som de göra, kan världen inte bli bättre, och
eftersom det finns flera människor nu än förut
och deras medel att förgöra varandra ha
fulländats, så kan världen mycket väl bli värre.
Ett vackert drag hos människan — och
följaktligen också hos världen — är att hon håller
fast vid att vilja skapa och tror på vänskap
och lojalitet för deras egen skull, och fastän
våldet lever kvar och i själva verket är
huvuddelägare i denna trassliga inrättning, så tror
jag att skapardriften också lever kvar och
alltid kommer att ta ledningen när våldet
sover. Därför kan jag inte, fastän jag inte
är optimist, med Sofokles säga att det vore
bättre att aldrig ha blivit född. Och fastän jag
i likhet med Horatius inte heller ser något
bevis för att varje kull nyfödda är överlägsen
den närmast föregående, lämnar jag fältet fritt
för en mera självbelåten syn på tingen. Nuet
är så svårt att leva i, man rår inte för att man
blir dyster och en smula uppskrämd och
kanske närsynt.
I vårt sökande efter en tillflyktsort kanhända
vi hemfalla åt hjältedyrkan. Men där få vi
ingen hjälp, enligt min åsikt. Hjältedyrkan är
en farlig last, och en av demokratiens mindre
förtjänster är att den inte uppmuntrar denna
last och inte heller producerar den ohanterliga
typ av medborgare som kallas stora män.
I stället frambringar demokratien olika sorter
av små män — en mycket finare prestation.
Men människor som inte kunnat tjusas av
livets mångfald och inte kunna bestämma sig
bli missnöjda med denna sakernas ordning och
längta efter en hjälte att buga sig till jorden
för och blint följa. Det är betecknande, att
hjälten är en integrerande del av den
auktoritära statens standardutrustning i våra dagar.
En totalitär regim kan inte drivas utan några
hjältar instuckna här och där för att förta
tråkigheten — ungefär som man måste lägga
plommon i en ledsam pudding för att göra den
smaklig. En hjälte högst upp och en mindre
på var sida är ett omtyckt arrangemang, och
den blyge och den uttråkade vederkvickes av
denna treenighet och känner sig styrkt och
upplyft av att buga sig till jorden inför dem.
Nej, jag litar inte på stora män. De skapa
en öken av uniformitet omkring sig och ofta
även en blodpöl, och jag känner alltid den lilla
590
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
