Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jan Fridegård: Steget ut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JAN FRIDEGÄRD
I fickan låg en skrivelse med faderns namn
under. Utan målsmans tillåtelse fick en
sjutton-åring inte ta värvning.
När han gick förbi ladugården kom fadern ut.
— Jaså, du går nu, sade han.
— Ja, bäst att ta god tid på sig.
Utan att säga något mera började fadern att
gå bredvid honom, följa honom på väg. Det
kändes besvärande, nästan som religiöst. Vid
pilbron, där bäcken pladdrade och viskade
med starrgräset i sin tuviga rännil, stannade
fadern för att vända.
— Jag har nästan på känn att du inte ska
göra det, sade han till sonen. Resa ska du,
förstås, när du i alla fall är på väg. Men
fundera lite på värvningen.
— En har funderat tillräckligt, tycker jag.
— Du kan vänta ett år till. Du har inte fyllt
arton än, det är ingen brådska.
— Nej, nu ska det bli av, svarade sonen,
och när han sträckte på sig kunde han se
hemstugan över faderns mössa. Jag har fått nog
av bondlandet.
— Bondlandet kanske duger att komma
tillbaks till. Ja, gör som du vill, men jag nästan
känner på mig att det inte blir bra.
— Äsch!
Fadern vände och gick tillbaka utan att säga
mera. Träskostövlarna dundrade mot marken
under hans trötta steg och sonen tänkte att
fadern skulle få hans ridstövlar allteftersom
han lade av dem. Höga, smidiga med skaft
som speglade solen.
Det fanns två hästregementen att välja på
och när han gick till stationen funderade han
vilket han skulle gå till. Båda hade ljusblå
uniformer, det skilde endast på axelklaffarna.
En kördräng på herrgården hade varit vid
ingenjörtrupperna i tre år.
— Du ska ta till ingenjörerna, var hans
råd. Där finns det yrkeskompani, så att du
kan få lära dig ett yrke.
Kördrängen var mager och eländig, ett par
benpinnar under en tom storväst. Åtta barn
hade han, och gumman hans var undermålig
till sitt förstånd. Vallaren tänkte i alla fall litet
på hans råd.
— Hurdan uniform har dom? frågade han.
— Blå, mörkblå med gula revärer och
knappar. Djävligt snygg.
Det lät inte så illa. Det otroliga var att en
som burit sådan uniform i tre år kunde
förfalla till att se ut som kördrängen gjorde nu.
Järnvägsstationen låg mittpå den solstilla
slätten med en handelsbod som närmaste
granne. Det fanns ingen människa utanför,
endast två stationskarlar som sköt en
kreaturs-vagn på stickspåret bort mot kajen. Där stod
en karl och en pojke med rep i händerna och
väntade på den ängsligt råmande lasten.
När tåget kom var det nästan tomt. Inte
hade folk tid att resa mitt i skördeanden. Ett
par tre fina herrar kunde väl vara provryttare
och ett par gamla käringar skulle väl till
läkare eller sjukhus. De talade i alla fall om
sjukdomar hela tiden.
Tåget for flåsande över slätten och snart
började de röda stugorna ta slut för att lämna
plats åt utstyrda villor i skogsbackarna. Gräset
var högt och torrt på banvallarna och vid
ban-vaktsstugorna hängde träden fulla av omogen
frukt. Utanför en stuga stod en kvinna med
ett litet barn och lärde det vinka åt tåget.
Närmare staden började en oro mola i
honom. Den sade inget särskilt utan var
liksom till för sin egen skull. Han kände sig
ensam, lösryckt och oskyddad. Det lättade litet
att tänka på uniformen och sporrarna som
han snart skulle bära.
Det var ännu morgon när han gick över
Centralplanen. Bilarna blänkte i solen, alla
människor hade bråttom och på sofforna i den
lilla parken satt ingen.
En jättekyrka kom uppskjutande bland
husen och en gyllene tupp satt i tornet som
en sista utpost mot himmelen. Kring kyrkan
600
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
