Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jan Fridegård: Steget ut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STEGET UT
var grönt gräs, grusgångar och stilla
förmiddag. En gubbe satt på en soffa med båda
händerna på käppkryckan och en annan åt ur ett
paket med tidningspapper om. På gräsmattan
gick en karl, klädd som hemma på landet, och
vattnade gräset med en lång slang.
Så småningom letade sig landsgossen ut till
Ladugårdsgärdet. Staden tog plötsligt slut vid
en liten kyrka. Till vänster hade en stor lada
tjur skalligt stannat kvar alldeles inpå staden.
Gärdet var ännu grönt mellan kullarna. Vita
vägar rutade det kors och tvärs, men endast få
fordon och människor rörde sig där. Marken
var upptrampad av hästhovar och en hästsko
stack upp en roströd arm som en nödsignal
ur jorden.
Ett lergrått kompani kom vaggande mot
honom på vägen. Krigarna kastade en likgiltig
blick på landsgossen och luften bemängdes för
ett ögonblick av svett och naftalindoft.
Han vågade inte gå in i kasernen utan
stannade för att hämta mod vid ett staket sorn stod
strax utanför grinden. En vaktpost gick fram
och tillbaka så att sporrarna klirrade. Ja, han
såg ut som en militär. Sådana kläder kunde
det vara mening i att bära.
Ett par konstiga figurer i linnekläder och
träskor kom traskande ut genom grinden. De
stannade ett par steg från honom, tittade och
viskade. Så sade den ena medan han knep
ihop ögonen som en vänlig katt:
— Hör du, tänker du ta värvning du?
— Nej, svarade landsgossen, feg inför den
frågandes tonfall.
— Ja, vi ville bara varna dig till din egen
lycka. Du kanske har en cigarrett?
— Nej, jag röker inte, svarade landsgossen
och nästan skämdes för det.
— Då kanske du kan ge oss femti öre till
kaffe där uppe på markis?
Landsgossen gav dem femti öre och de
traskade skrattande in genom grinden igen.
När de inte syntes längre gick han fram till
vakten.
— Får man gå in i kasernen? frågade han.
— Söker ni någon vid regementet?
— Ja.
— Gå in i vakten och begär passersedel.
I vakten gick allt bra ända till dess han
skulle uppge sin titel.
— Titel — har jag ingen, svarade han
osäkert.
— Någon titel har ni väl för fan, skrek
befälhavaren och hans röst var lika hård
som rå.
— Jag arbetar på landet...
— Det syns nog. Lantarbetare, alltså. Var
så god!
Det lät inget vidare och det lockade och
lockade att gå ut genom grinden igen och resa
hem. Men vad alla skulle flina om han kom
hem med oförrättat ärende. Och var man väl
i uniformen så skulle allt bli bättre.
Han gick upp i den första kasernen och såg
en lång korridor med många dörrar. Ett
tjugutal man uppehöll sig i korridoren. Längst bort
stod det Expedition, och han gick dit på ben
som vacklade under alla kritiska och hånfulla
blickar och anmärkningar. Han öppnade
dörren, ställde ner väskan och hälsade.
— God dag, svarade en liten svartmuskig
man som satt och sög på ett pennskaft. Vad
önskas?
— Jag tänkte — jag har lurat på att ta
värvning.
Den svartmuskiges ansikte strålade upp.
— Mycket förståndigt tänkt, svarade han,
reste sig och räckte fram handen. Mitt namn
är Dolsk, jag är fanjunkare och adjutant för
skvadronen. Finns det några betyg med?
— Jag har bara ett skolbetyg och så en
lapp från farsan ...
— Skönt. Ja, det var ju fina betyg från
skolan, vi ska nog bli överens. Sitt, sitt.
Fanjunkaren öppnade en låda och tog fram
601
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
