Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Jan Fridegård: Steget ut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JAN FRIDEGÅRD
ett tryckt formulär. Under tiden pratade han
och sjöng regementets lov.
— Den bästa framtid, sade han, och vilket
friskt, härligt liv! Och roligt. Varje
lördags-och söndagskväll dans i gymnastiksalen, där ni
får träffa era flickbekanta. Vill ni skriva ert
namn här då?
*
— Nu är det bara läkarundersökningen det
hänger på, sade den svarte muntert när namnet
stod på kontraktet.
Landsgossen mötte hans blick en sekund och
kände sig orolig. Fanjunkarens smala, svarta
ögon var vänliga men ändå stack och
föraktade de när han räckte ut sin hand och
visade vägen till läkaren.
— Kom hit igen efter undersökningen, så
får vi höra, sade han. Om ryttmästarn
kommer, så vill han nog se er.
Läkaren hade redan tagit på sig överrocken
för att gå hem. Han tog förargad fram
hörluren och lyssnade på landsgossens bröst.
Sedan skrev han något på ett papper:
— Lämna det här på expeditionen! sade
han, och landsgossen kände sig mycket liten
och eländig inför hans röst och makt.
*
När han lämnat läkarintyget och önskats
välkommen åter av fanjunkaren, närmade han
sig grindarna på utgående. En hel grupp folk
stod där men knappt en enda hade ordentlig
uniform, linnerockar, grova stövlar eller
träskor. De båda spm velat varna honom stod
också där.
— Du tog värvning ändå, din djävel,
morrade den ene. Men vänta till du kommer in,
så ska vi nog bulta bonn ur dig.
Långbent och rädd tog landsgossen ut stegen
över Ladugårdsgärdet och var snart tillbaka
vid Centralstationen.
*
Det var skymning när han steg av tåget vid
hemstationen. En ljum, stilla augustikväll. Vid
övergången fick han vänta medan tåget
larmade vidare med sina upplysta fönsterrader.
I väster stod en tjock, blygrå molnbank ett
stycke ovanför skogen. En stor stjärna satt
alldeles i kanten på den, hon blinkade som i
förskräckelse för att snart uppslukas av den.
Långt borta skällde en hund, tystnade,
lyssnade och skällde igen.
Plötsligt var det som om någon rev en
blekröd lucka i den mörka molnväggen. En hel
minut efter kom ett dovt mullrande. Bäst att
skyffla på, det var nästan en mil hem och
molnet kom upp mot honom.
Åskmolnet, som till synes stått stilla,
började plötsligt stiga. Blixtarna blev klarare och
dundret starkare. Mörkret föll hastigt och man
tände ljus i stugorna utmed vägen.
Efter ännu en stund hade han ovädret över
sig. En stormvind följd av ett beckmörker och
sedan kom regnet, viskande och susande. Den
blivande soldaten fällde upp kragen och gick
mittpå vägen så att han kände gruset under
fotterna för att inte falla i dikena.
Plötsligt rämnade himlen över honom i ett
fruktansvärt gapskratt. Det skrällde, rullade
bortöver och slutade längre bort med några
dova dunsar. Så upprepades samma sak igen.
Vandraren fick för sig att Gud höll till i den
mörka världsrymden i närheten, så rev han
eld på en tändsticka och lyste på jorden. För
varje gång brast han ut i det sinnesrubbade
gapskrattet åt det han fick se.
Det blev tungt och vått på axlarna och
byxornas framsidor. Vid blixtblått ljus såg
han hur grått vatten strömmade och rasslade
i väggruset.
Åskmolnet gick snart över och en klar rand
började synas längst ner bakom skogen. Den
höjde sig och stjärnan syntes igen, men nu
602
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Sep 19 21:26:16 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1938-8/0028.html
