Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ivan Oljelund: Vi döda och levande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VI DÖDA OCH LEVANDE
och banalt. Vi söka då förgäves efter
grunderna till vår hänförelse. Det är dött för oss,
det vill säga den själens naivitet, som
förvandlade det småsöta till det vackra och det blott
vackra till det sköna och underbara, finns inte
mer. Och vad lever ett ovissare liv än våra
åsikter? Till och med för mången ung
människa, som dött för sina åsikter, skulle
åsikterna ha dött, om hon fått leva tillräckligt
länge. Därmed var ju inte själva det heroiska
offret förgäves. Om de vanliga fallen av
åsikts-död, sotsängsfallen, skall man inte tala. Även
de få, som balsamera sina första åsikter,
bevara i regel, utan att de märka det, blott
livlösa kvarlevor. Det anses inte prisvärt utom
i de fall där det skett av varmt hjärta och
brinnande kärlek till de döda. Och våra omdömen
och föreställningar — hur lätt de sjunka ihop
och försvinna och hur omärkligt de upplösas!
Den oförsiktige — och hur ofta är man inte
oförsiktig — som står bedyrande mitt på
torget med handen på hjärtat och blicken
lyftad mot himlen, får ofta smyga sig därifrån
i djupaste tysthet med nedslagna ögonlock.
Och likväl är han snart där igen . ..
Även de starkaste upplevelser förkolna som
levande träd i skogsbranden. De må ha varit
eldar, som bränt oss och färgat vår himmel
röd och kastat magiskt sken över tingen — en
dag ha de slocknat och tillvaron har återtagit
sin vardagsfärg. Det är oss inte ens möjligt att
återkalla den livsstämning, i vilken vi sågo
livet enklare och renare förklarat och tyckte
oss komma så många av dess gåtor på spåren.
Vi voro fullkomligt förvissade om att aldrig
se tillvaron annorlundare än då. Vi förstodo
inte hur vi någonsin kunnat betrakta livet på
annat sätt. Vi insågo hur blinda vi varit och
funno oss nu äntligen seende. Och så
försvinner alltsammans, förlåten går ned och
vi äro fullkomligt ur stånd att tränga in
i den stämning, som nyss behärskade hela
vår varelse och syntes oss ensam ge oss kraft
att bära livets sorger och lycka.
Hur mycket äro då våra meningar värda?
måste man fråga sig, om man gång efter annan
ser sig övergiven av sina ståndpunkter och
proklamationer. Hur skall man någonsin mer
våga förlita sig på omdömets utslag och
själens värme? Om hjärtat är upptänt, vågar
man därför tro att blodet brinner? Och om
blodet brinner, törs man tro att elden är helig
och obetvinglig eller är den bara en lömskt
anlagd banditeld, som passionernas rövare och
lustarnas marodörer passat på att tända för
att locka oss ur kursen, få oss att stranda och
plundra oss? Hur skall man ännu en gång
våga hänge sig åt en mening och lägga in sin
ratt efter ett brinnande mål?
Det var naturligtvis mycket litet värde i
dessa meningar. Deras livskraft var svag, de
dogo mycket fort. Den insikt, som kom efteråt,
borde ha kommit före: insikten om hur litet
man vet. Detta är en mycket stark insikt, en
mening om vetandet av fastaste slag. Sokrates
var ju sitt tidevarvs orubbligaste ande av det
enkla skälet: han visste mest om hur litet man
vet. Det blev inte mycket aska efter honom,
han ömsade inte ofta skepelser.
De grymmaste dödsfallen äro kärlekens. Den
dör kanske inte själv, men dess gestalter dö —
dess uppenbarelser äro underkastade tusen
dödar, från den långsamma förgiftningens
till bråddöden. När de läppar, av vilkas
minsta ord vi levde, som ägde en sådan
dragningskraft att de skulle ha kunnat förmå oss
att gå över halva jordklotet för en enda kyss,
när de första gången hårt krökas kring onda
och kränkande ord, då är det någonting som
inte bara dött utan mördats, smärtsamt och
upprörande. Döden är inte mindre brutal och
grym, när den sitter innanför den egna läppen,
i det egna hjärtat. Den är lika förhatlig och
obegriplig, lika pinsam. Men den är vårt
613
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
