Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ivan Oljelund: Vi döda och levande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IVAN OLJELUND
mänskliga öde och drabbar oss ofrånkomligt,
hårdast om livet är stort och rikt. Och fast
det outtröttliga livet går vidare och kärleken
alltid har kraft att skapa sig nya
uppenbarelser och uppväcka ny lycka, liksom rågen
växer i svedjelandet, så har likväl dödselden
dräpt och härjat i de finaste, unga hagar.
Jag sjunger om det landet, där man först får en klapp
och sedan trettio rapp,
så att man ligger sanslös på den älskades trapp,
vevar invaliden sitt dödspositiv i Lindorms
dikt. Några bli så sönderslagna i klapp- och
rapplandet att de aldrig repa sig mer, men
det är ändå bara fåtalet, som inte stå ut med
att dö dagligen till själ och kropp, som ge
upp på en gång.
Den minst dödliga kärleken är den
osjälviska — och väl den enda, som verkligen
förtjänar namnet: kristendomens kärlek och
moderskärleken. Mannens och kvinnans kärlek
blir ett skört och bräckligt ting utan inlevelsen
i den andra. Denna styrka i osjälviskheten
bevisar ännu en gång hur ”dödliga” och
efemära vi äro, att vi böra omfatta värden
men knappast kunna göra anspråk på att
själva vara sådana.
Någonstädes hos Platon står det att filosofi
egentligen ingenting annat är än konsten att
lära sig dö. Den är följaktligen också konsten
att leva. Gudarna idka icke filosofi och
åstunda inte att bli visa, säger Platon på ett
annat ställe — tydligen emedan de äro
odödliga. Han förutsätter att vetandet och visheten
äro ett med dem, och de kunna ju inte sakna
vad de äga och äro.
Därför är det säkert mycket mänskligt att
frukta döden, då det inte kan vara gudomligt,
men det är inte vist. Ty vi dö så länge vi leva,
kroppsligen och själsligen, och bestå inte bara
av förgångna år och skeden utan av förgångna
led och delar av oss själva. Naturens
hälften-bruk av död och liv har sin motsvarighet i vår
egen organism och personlighet. Vi bli
alltmer förtrogna med livet genom åren och det
är högst antagligt att vår förtrogenhet med
döden även tilltager. Naturen kan säkerligen
inte heller i detta avseende beskyllas för
bristande förutseende. Det judiska folket, det
gamla herdefolket, hade en filosofisk
uppfattning om dödens sundhet och
ändamålsenlighet. Den kom till uttryck i de vederhäftiga,
av oss väl kända orden: mätt av år och
levande, samlades han till sina fäder. Hur väl
man hör att patriarken gick nöjd ur tillvaron,
åtminstone nöjd med att få lämna den. Det
förträffliga uttrycket ”mätt” har på intet sätt
att skaffa med begreppen fruktan och
missnöje.
Naturens egen filosofi är större än vår egen
filosofi drömt om och dess för oss
begripligaste tungomål är säkerligen poesiens, vid
sidan om religionens. Naturens filosofi begär
att vi skola leva livet så riktigt vi någonsin
kunna — sedan trodde kanske Fridas sångare
rätt:
Morgonen bräcker lätt, i samma stund det skymmer.
Bäst som vårt solsken dog — det sken vid fågelsång.
Just som jag kved ”Jag dör”,
drömmande jag mig rör
svävande fram på ängar.
Strängar i vindstråk jag hör.
614
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
