Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Olof Lagercrantz: Johannes Edfelts diktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OLOF LAGERCRANTZ
JOHANNES EDFELTS
DIKTNING
1.
Johannes Edfelts diktarprofil framstår i vårt
årtiondes lyrik särpräglad och klar med
behärskade och klassiskt enkla drag. Diktaren
har asketens inställning till ordmaterialet. Han
låter sig inte föras bort på rytmernas svallande
hav, utan behärskar sitt instrument med vakna
händer. Han stramar åt varje mening, säger
aldrig ett ord för mycket, använder rimmen
med utsökt precision. Han är besatt av en
lidelse för formen som utmärker varje
betydande konstnär.
Men ingen som gjort närmare bekantskap
med den edfeltska dikten kan ha undgått att
märka att formen här spelar en större roll än
vi äro vana vid, att dess perfektion inte helt
förklaras endast genom hänvisningar till
allmänna konstnärliga lagar. I en utomordentlig
uppsats i Ord och Bild har redan Bertil
Malmberg närmat sig problemet och givit det en
förklaring, värdig en diktare. Han påpekar,
att Edfelts ”formella fanatism” måste ses i
samband med den speciella art av melankoli, som
utmärker honom. Malmberg kan förvisso tala
med pondus och av egen erfarenhet om formen
samt en ”mystisk verklighet, som kan brukas
till hälsa” av den, som känt spökvärlden och
demonerna locka till ett oansvarigt uppgivande
av det egna jaget. Formen kan bli ett galler
som håller kaos ute, en förnuftets och viljans
protest mot djupens oansvariga röster. Denna
förklaring ger oss den inre sidan av Edfelts
formdyrkan. Det finns också en yttre orsak,
som ej får negligeras.
Under tjugutalet var den svenska lyriken
ordrikare än någonsin. Modernisterna kunde
aldrig få nog av häpnadsväckande liknelser
och djärva bilder och den så kallade
akademiska dikten var ofta starkt resonerande
och långdragen, pratsam nära nog.
Kipling-rytmerna spökade överallt och förde till
mångordighet. Dan Anderssons böljande rytmer
likaså. — Den stränga form man ärvt från
de stora nittiotalisterna upplöstes och ett
rastlöst och delvis mycket fruktbart
experimenterande med uttrycksmedlen vidtog. I stort sett
kom man dock att övervärdera innehållet på
formens bekostnad. — När Edfelt och andra
diktare av hans generation stramar åt sin form
sker det som en medveten protest mot
formlösheten och mångordigheten i litteraturen och
i det dagliga livet. De bringa genom en knapp
och sträng form ett offer åt tystnaden. De
vända sig med avsky bort från alla tidens
frälsta skrikhalsar, som inbilla sig att konsten
har intresse för deras sanningar hur
okonstnärligt de än uttryckas. De reagera mot de
andliga patentmedicinernas braskande annonser.
615
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
