Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Olof Lagercrantz: Johannes Edfelts diktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHANNES EDFELTS DIKTNING
är hos Edfelt även tillkämpad och bejakad. —
Under nittiotalet blickade man gärna tillbaka
mot fädernas enkla och oförfalskade seder och
ägde i landskapet och dess traditioner en fast
ankargrund i den nya tidens hets. Under
tjugutalet blickade man tillbaka mot barndomen,
tiden före kriget, då allt var så förment
lyckligt och idylliskt. Liksom andra ledande lyriker
av i dag, Lagerkvist, Malmberg, Gullberg,
saknar Edfelt detta sentimentalt tillbakablickande
drag. Han vill orientera sig i den tid som är
och hämta sina bilder och föreställningar från
moderna företeelser. Han önskar ej för sig
själv och sina läsare finna någon orörd och
lugn idyll, där dikten kan blomma med
barndomens omedvetenhet och med naturens hela
färgspel. Han bekänner i ”Högmässa”, att hans
avsikt med dikten är att ”pressa den
aningslöse ur hans tillförsikt”, och häri få vi söka
den innersta förklaringen till den orosmättade
symbolvärld, som vi möta i hans dikt.
2.
För ångesten och fasan har Edfelt givit
många gripande uttryck. Den fasa han känner
i tiden är ej densamma, som Malmberg känner
inför ”värdenas undergång”. Den är i Edfelts
fall av personlig art. Diktaren lider av det
slags ..melankoli, som närmast kan betecknas
som känslodöd. Gång på gång upplever han
hur livsrytmen tonar bort, hur kontakten med
sinnevärlden och med medmänniskorna bryts.
Han känner sig som en person, som står
utanför en danslokal och ej hör musiken, den
livgivande melodien. Därför förefaller honom
dansen rå, ful och brutal. Till upplevelser av
detta slag återkommer diktaren ständigt.
Köld trängde till varje tåga
och höljde med isblommor själens
förklarade fönster; i låga
kvarter blev vår tillvaro trälens.
Vad det här är fråga om är känslans,
medlidandets, all mänsklighets död. Livets
värme
källor frysa till. När denna reaktion sätter
in slås diktaren tillbaka av tillvarons iskalla
meningslöshet. Denna is i hjärta och blod
synes endast döden kunna upptina.
Vem räddar oss undan det kalla
och grymma skeendets tvång?
Kanhända blott Han, som vi alla
förstummade möta en gång.
Man kan kanske till och med våga påstå att
den längtan nedåt, mot skymningslanden och
kaos, som Edfelt ofta givit uttryck åt, också
den står i samband med en längtan efter ljus
och mening i en värld som stelnat i
meningslös attityd och iskall kristall. Det finns en strof
hos Jakob Tegengren, som innebär en djup
sanning.
Den stjärnan var kanske död och kall
— ett stoft i Guds väldiga hus.
Den aldrig sett liv, men fick av sitt fall
ett hastigt försvinnande ljus.
Säkerligen har mången längtat till
undergången i den hemliga förhoppningen att i
dödsögonblicket, i fallet, återvinna det ljus
utan vilket han ej kan leva.
En besläktad tankegång kommer till uttryck
i en av Edfelts vackraste dikter.
Det borde väl vara underbart
att en kväll av fullkomlig renhet,
då allting är genomskinligt och klart,
bli kvitt en spökvärlds gemenhet;
att lämna en vrångbild, lösa sin sko,
ta avsked av sitt dilemmas
förfäande black och av glasklar ro
och evighet översvämmas ...
Men över denna dikt står med stora
bokstäver: ”Förbjuden musik.” Varför? Pekar
inte denna dikt mot den enda och sanna
lösningen? Är inte den fullkomliga klarheten och
den glasklara ron tillvarons innersta mål?
Varför är denna ton förbjuden? Vi kunna låta
skalden själv svara. Han börjar sin utmärkta
och kongeniala studie av Dostoj evskis diktning
med följande ord:
617
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
