Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Olof Lagercrantz: Johannes Edfelts diktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHANNES EDFELTS DIKTNING
förklarat och där skalden övervinner sig själv
och når ut till gemenskap med verkligheten,
detta avgörande få vi söka främst i
kärleksdikterna. De två sista stora diktsamlingarna,
”Högmässa” och ”1 denna natt”, bäras upp av
en kärleksupplevelse, som tvingar diktaren till
en revision av sitt liv.
Var tyst i klassen, lieber Knabe, lär dig
att ödmjukt rätta dina räknefel.
Ej enbart ondska kom en orättfärdig,
en icke värdig slutligen till del.
Så inledes en av de största och vackraste
samlingar kärleksdikter vår lyrik äger. Det
är i kärleken som den förlorade livsrytmen
återvänder och kaos’ lockande röster tystna.
Dessa kärleksdikter äro sinnliga och hedniska,
konkretare än de flesta andra dikter Edfelt
skrivit. Märkvärdigt nog äro de samtidigt
kyska och överjordiskt rena. Edfelt har samma
förmåga som Lawrence att avvinna den
kroppsliga kärleken ett överjordiskt ljus. Han rör sig
även med en terminologi hämtad från den
mystiska upplevelsen. Det är mer än en titel,
då en av dikterna heter ”Sakrament”, ty för
Edfelt blir den jordiska, den kroppsliga
kärleken ett sakrament, en helig akt, som har en
betydelse långt över sig själv. Den är ett bad
i dunkla urtidsfloder, där människans
splittring upphäves, där den stora förvandlingen
sker och själen blir hemvist för större öden
än sina egna.
Plötsligt blev du hem för stora öden.
Plötsligt blev du större än du själv:
skådeplats för kärleken och döden,
fåra för en övermänsklig älv.
Vi ha i dessa dikter kommit långt bort från
den melankoli, som endast ser tillvarons
meningslösa sidor. Vi känna ej igen den skald
som skrivit:
Det liv jag kom till, levde jag det riktigt?
Jag var en biperson på marknadsnöje.
Det var ju aldrig så förtvivlat viktigt,
att inte det var värt ett stilla löje.
Nu är ingenting likgiltigt. Diktaren står ej
längre bredvid och ser på. Det hånfulla
småleendet har försvunnit och efterträtts av ett
högtidligt allvar. Isoleringen är hävd, tillvarons
meningslöshet övervunnen, och livsberedd och
bejakande kan diktaren stanna kvar, där han
förr endast velat utplånas och förintas.
Vi kunde här sluta denna knapphändiga
undersökning av den edfeltska diktens
grundelement. Vi ha kommit fram till en zon där
fasan för länge sedan är övervunnen; och det
outsägliga, som strömmar oss till mötes i
kärleksdikterna, tvingar oss till tystnad, om vi
vilja vara trogna diktarens egna anvisningar.
Edfelts sista diktsamling är avgjort den största
och positivaste hittills. Den innehåller mycket
som tyder på en nyorientering.
Verklighetsunderlaget har blivit starkare. Diktcykeln
”Purgatorium” visar oss Edfelt från en av
hans vackraste sidor. Solidariteten med tidens
rotlösa existenser har blivit starkare och får
mera gripande uttryck än förr.
Halvt bedövad av en världs kravaller,
sjuk av falska frälsares traktater,
hälsar jag från detta dårhusgaller
alla trötta, alla reskamrater.
Framför allt kunna vi ur denna diktcykel
utläsa en ny livstro, en tro på lidandets
mening och en livsberedskap i diktens tjänst.
Sällan har diktarens öde och slutliga triumf
fått ett mer värdigt uttryck än i de strofer
varmed denna uppsats får tona ut.
Tänd den eld, som varit min, fast natten
nu har högsäsong och övertag!
Med min frid har jag betalat skatten,
men jag kräver eld i vederlag.
Jag har varit bundsförvant med döden.
Ljus förhoppning vräktes över bord.
Eurydike ej — men själanöden
har jag hämtat ur en underjord.
Jag har sett den ofruktbara stranden.
Vid Kokytos var min vånda svår.
— Tänd mig, håll mig brinnande i anden!
Orfeus, Orfeus, hägna mina år!
619
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
