Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Stolpe: Samtal med Theophil Spoerri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN STOLPE
SAMTAL MED
THEOPHIL SPOERRI
1.
Jag skriver dessa rader i Geneve.
Folkför-bundspalatset ligger i all sin bländande
mar-morprakt som livlöst. Där sammanträder några
kommissioner, där vandrar hundratals
språkkunniga vaktmästare i alla de majestätiska
korridorerna, men hittills har församlingen
endast sammanträtt en gång och då för att
förstrött lyssna till två resignerade anföranden av
de svenska och holländska utrikesministrarna.
Larmet från Nürnberg överröstar lätt retoriken
i Genève.
Vad menar Europas samveten — de stora
kritikerna och humanisterna — om vad som
nu sker?
Thomas Mann, nu amerikansk medborgare,
har utsänt en försvarsskrift för demokratien,
och André Gide har försett den franska
översättningen av hans senare artiklar med ett
entusiastiskt förord. Ernst Robert Curtius
publicerar sedan flera år tillbaka uteslutande
vetenskapliga avhandlingar. Hermann Hesse
tiger nere i Montagnola. De stora spanska
humanisterna är förstummade av sitt lands
olycka, med undantag för den oförbrännlige
Salvador de Madariaga, av vilken Natur och
Kulturs förlag nyligen påpassligt utsänt två
briljanta skrifter, präglade av oförminskad
intellektuell spänstighet och optimism. Italien
tiger — Giovanni Papini publicerar kristna
skisser, och den övriga kritiken är uniformerad.
Reser man i Schweiz några strålande
höstveckor anno 1938 och reflekterar man över
detta lands centrala läge i Europa och lyckliga
lösning av sina konflikter, börjar man undra,
om icke just här skulle kunna finnas de
verkliga europeiska humanisterna — människor
som tänkte på vägnar av Europa och icke av
sina land. Det väsentliga intrycket av en
bilfärd runt i Mellaneuropa denna höst är känslan
av ”Europa — mitt fosterland”. I alla dessa
nationella kulturer har jag mer eller mindre
del; min egen bildning är uppbyggd av
element, hämtade från alla de nationella kulturer,
som nu försöker tränga ut varandra. Jag
känner för min del samma gripenhet inför
Tysklands mäktiga nationella samling och ansvar
för landsmän i förskingringen, som jag känner
inför tjeckernas demokratiska patos och
fransmännens lugna tillförsikt till den rättfärdiga
saken. Jag är hemma i alla dessa länder, jag
vill icke avskära mig från något av dessa
kulturella tillflöden. Jag är europé, tacksam för
tyskt djupsinne, fransk skärpa och engelsk
realism, och jag önskar komma i kontakt med
humanister, som kan ge adekvata uttryck för
vad alla sanna européer i dessa dagar tänker
och känner.
Men man får söka länge, innan man hittar
den rätte mannen i Schweiz. Mitt intryck av
de schweiziska kritikerna är, att de dignar
620
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
