Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Stolpe: Samtal med Theophil Spoerri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN STOLPE
lig för yngre generationer. Karakteristiskt är,
att adertonhundratalets kanske mest betydande
intellektuella prestation i Sverige — Geijers
föreläsningar över ”Människans historia” —
alltjämt är okänd för det övervägande flertalet
bildade svenskar.
Theophil Spoerri har observerat
motsvarande problem i sitt eget land, och han hör
till de få europeiska kritiker, som modigt tagit
på sig uppgiften att komma loss ur det
posi-tivistiska tvångsschema, som alltjämt
förblindar de flesta av Europas kritiker och hindrar
dem från att upptäcka de verkliga källsprången
av andligt liv i senare europeisk
bildnings-historia. Man skall parallellt läsa någon av de
senare, psykologiskt tafatta och principiellt
alldeles oorienterade nordiska litteraturhistoriska
avhandlingarna och Theophil Spoerris
”Prä-ludium zur Poesie” (Furche-Verlag, Berlin
1929) för att rätt förstå, hur illa det är ställt
med nordisk humanism. Spoerri har insett, att
den humanistiska vetenskapen måste ställa upp
vissa grundbegrepp, som icke för bort från
utan in i den andliga verkligheten. Han gör
ett försök med begreppen ”Ruhe”, ”Bewegung”
och ”Richtung”, vilka han återfinner dels som
själsliga grundtillstånd, dels som formella
kategorier, dels som mänskliga typer. Med hjälp av
dessa begrepp — tre strålkastare — bryter han
sig först in i världens, historiens och det
andliga livets riken. Han reducerar de mänskliga
typerna till väsentligen tre — den statiska, den
dynamiska och den normativa — vilka
schematiskt i den konstnärliga formvärlden motsvaras
av epiken, lyriken och dramat. Under den
statiska människan behandlar Spoerri
borgaren, ägandet, maskinen. Under den dynamiska
figurer som Tagore, Rousseau, romantiken,
Nietzsche, Don Juan. Under rubriken den
normativa människan återfinner man Paulus,
Pascal, Kierkegaard — som Spoerri ständigt
återkommer till, och som allt tydligare hävdar
sin ställning som en centralgestalt i samtidens
andliga kris — och Dante. Det intressanta är
emellertid icke själva begreppsschemat och
dess tillämpning, utan den klarhet det
förmedlar. Spoerri excellerar i dikttolkningar, och
han har tack vare sina grundbegrepp kunnat
ge särskilt en rad Goethedikter och ”Faust”
en ny tolkning, som man icke kommer förbi.
Spoerri har emellertid under senare år
publicerat också en del icke-vetenskapliga
småskrifter, som i den tyskspråkiga världen väckt
det allra största uppseende — ”Vom
befreien-den Glauben”, ”Der Herr des Alltags” och
”Kurze Anleitung zur Tat”; dessa skrifter ger
beviset för att han själv funnit den kontakt
med det andliga livets urström, som han med
sådan lyhördhet studerar hos samtidens och
traditionens stora konstnärliga gestalter.
Hos så många andra humanister och kritiker
märker man ganska snart en grundbrist: de
har icke själva gjort den upplevelse de talar
om, och detta präglar deras dömande. Små,
sprängda personliga öden står bakom
programmen och deklarationerna, och den som
en gång lärt sig även i en teoretisk prosa
avläsa det individuella nederlaget där bakom,
märker plötsligt, att all denna diskussion mal
tömning. Ty åskådningen lever icke isolerad
sitt eget liv, den är medvetet eller omedvetet
en omställning av, en kompensation eller ett
skydd för det egna livsnederlaget; Aldous
Huxley har i sin sista bok, ”Ends and Means”,
på ett lysande sätt (och med stort personligt
mod) utrett detta förödmjukande
sammanhang. Den pessimistiske kritikern, som
överlägset ironiserar mot allt patos, all tro, alla
fasta värden — se honom noga in i ögonen
och läs honom mellan raderna, och du skall
finna, att vad han projekterar ut i den
kulturella miljön är ingen uppenbarelse från
sanningens värld utan en nödtorftigt maskerad,
olöst personlig konflikt. Bertil Malmbergs nya
dikter och personliga deklarationer har skakat
en så stor del av vår litterärt intresserade
all
622
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
