Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Edmond Jaloux: Nya franska böcker - Anmälda böcker - Duhamel, Georges, Le désert de Bièvres - Arnoux, Alexandre, Le rossignol napolitaine - Demonts, Louis, Superbia vitae
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EDMOND JALOUX
dock icke utan att redan skåda nya strålande
perspektiv mot en skönare framtid.
Det finns också i ”Le désert de Bièvres”
en förtjusande liten komedi, ty den mänskliga
naturens löjliga sidor, dess sårade fåfänga,
dess plötsliga lynnesomkastningar, dess list och
dess undanflykter — allt detta som utgör våra
klassikers repertoar av iakttagelser — undgår
icke Georges Duhamel. Men hans humor är
diskret, han är tydligen rädd att trilla ned
i den teatraliska konsten, som Jules Romain
alltför ofta gjort i ”Les hommes de bonne
volonté”. De humoristiska inslagen
sammansmälta med berättelsen utan att tilldraga sig
obehörig uppmärksamhet och nöja sig med att
ge berättelsen en angenäm anstrykning,
sammansatt av godmodig och saftig ironi, som
varken blir karikatyr eller teatereffekt.
Samma ingredienser återfinner man i ”Les
Maitres”, som utgör fortsättningen på ”Le
désert de Bièvres”. Det är samma leende
godmodighet, samma förmåga att skapa varelser
som leva för idéer men som icke desto mindre
äro bekajade med de beklagligaste mänskliga
svagheter; det är samma lätta komedihumör
som hindrar tragedien från att bli alltför bitter,
samma kännedom om den mänskliga naturens
oändliga litenhet och oändliga storhet. Boken
är mindre rik på pittoreska detaljer och
händelser än ”Le désert de Bièvres”. Den
uppehåller sig huvudsakligen vid rivaliteten mellan
två stora vetenskapsmän och deras inbördes
fejd, en fejd som går synnerligen långt och
drar in deras lärjungar i en olidlig fiendskap.
Men vilket slut skall väl Georges Duhamel giva
sin stackars Laurent Pasquier, som blivit så
grymt besviken av alla sina erfarenheter?
Vi vänta otåligt på Laurent Pasquiers nästa
sociala, intellektuella eller amorösa upplevelser.
Alexandre Arnoux, som nyligen erhållit
ett av Franska akademiens stora pris, intar
ännu inte den plats han förtjänar. Han är
dock en av våra bästa, originellaste, mest väl-
skrivande och fantasirikaste författare. Henri
de Régnier satte honom mycket högt. Han
debuterade, om jag minns rätt, 1912, men
hans verksamhet sammanfaller i stort sett med
efterkrigstiden. Alexandre Arnoux är från Les
Bas-Alpes, han tillhör denna skygga och nästan
hemlighetsfulla trakt, som frambringar en rik
poetisk fantasi. Han är från samma trakt som
sett Elémir Bourges födas (författaren till
”La Nef”, en så gott som okänd bok som
likväl är ett av adertonhundratalets största
franska verk) och Jean Giono, som däremot
vunnit en nästan väl stor berömmelse.
Ryktbarheten har sina kapriser.
Alexandre Arnoux’ sista roman är
säkerligen den bästa han hittills åstadkommit. I hans
föregående böcker har man kunnat förebrå
honom en viss brist på överensstämmelse
mellan konceptionen och utförandet; den alltför
briljanta, blomsterrika och svulstiga stilen tog
loven av berättelsen. I ”Le rossignol
napoli-taine” är allt sammansmält till ett harmoniskt
helt.
Handlingen tilldrager sig under
sextonhundratalet i Venedig och det övriga Italien,
i en milj ö av musikanter, höga herrar, bohemer
och lejda mördare. Vissa scener och vissa
landskap påminna om Salvator Rosa i modern
belysning. Aldrig har Alexandre Arnoux varit
mera strålande än i denna förtjusande
berättelse. Det finns några sidor om musik som äro
helt enkelt utsökta. Och hela boken förefaller
orkestrerad som ett partitur, med teman som
tvärsigenom den graciöst slingrande
händelsekedjan bilda en konstrik kontrapunkt. Det är
att hoppas att denna fulländade bok definitivt
skall fästa allmänhetens uppmärksamhet på
Alexandre Arnoux’ person och konst.
Om jag här tillåter mig att tala om Louis
Demonts och hans vackra bok ”Superbia
vitae”, är det inte endast emedan den i och för
sig är ett värdefullt arbete, utan också emedan
den tillhör en alltför sällsynt litterär genre.
636
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
