Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Edmond Jaloux: Nya franska böcker - Anmälda böcker - Demonts, Louis, Superbia vitae - Vilmorin, Louise, La fin des Villaviel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NYA FRANSKA BÖCKER
Romanen lägger beslag på ett stort antal av
de litterära personligheterna; många av dessa
ha emellertid egentligen ingen fallenhet för att
gestalta andra människor, och när man endast
skildrar sig själv under olika förklädnader blir
det lätt enformigt. Varför då inte lika gärna
sammanföra sina iakttagelser om livet, sina
drömmar, sina minnen, sina reflexioner och
utge dem som ett samlat helt, som en girland
av blommor plockade vid livets väg? Det är
just vad Louis Demonts gjort och man måste
lyckönska honom till resultatet. Hans intima
antologi är ett av dessa verk som man bör ha
till hands, icke för att läsa i ett svep, men för
att njuta några sidor när man har någon stund
att offra på meditation, på minnen, på
odlandet av sin själ. Författarens djupa insikt
i konstfrågor (han har i många år varit
konservator i Louvremuseet), hans romantiska
esprit, hans känsliga uppfattning, hans kärlek
till drömmerier och resor, allt detta gör
”Superbia vitae” till en sådan där bok som
man har ännu större nöje av att då och då
bläddra i än att sträckläsa. Han representerar
på ett nästan rörande exakt sätt den form av
fantasi och känsla som var gemensam för ett
stort antal unga människor mellan 1900 och
1910. Det är inte utan att ”Superbia vitae”
på sina håll kommer en att tänka på Marcel
Prousts första bok, ”Les pläisirs et les jours”.
Båda äro memoarer som hämtat sin
inspiration från samma tid och båda ge en exakt bild
av den äkta franska kulturen i vissa kretsar
i början av nittonhundratalet.
Madame Louise de Vilmorin är
utomordentligt begåvad; hon tillhör en grupp av
litterära damer, vilka utan att känna och utan
att veta om varandra, fullkomligt oberoende
av varandra, men lydande samma historiska
impulser och samma litterära påverkan i detta
nu skriva romaner som ha en viss likhet
sinsemellan, emedan de äro uttryck för samma
livsåskådning. Denna livsåskådning har ingen-
LOUIS BERTRAND
ting med filosofi att göra; den är nästan
uteslutande skapad av den djupa oro inför
verkligheten som gripit så många människor i vår
tid och tvingat dem att gå in i sig själva och
dikta historier som för det mesta icke äro
overkliga, men som de framställa som om de
vore det.
Detta drag passar för övrigt bättre in på de
andra damer jag hänsyftat på än på Louise
de Vilmorins sista bok. Det finns hos henne
något som påminner om litteraturens mest
fantasifulla berättare, vår egen Charles Nodier,
H. C. Andersen, Rodolphe Töppfer. Vid första
påseendet kan ”La fin des Villavid” synas vara
en fantastisk saga. Den handlar om en gammal
hertig som, då han icke har några barn,
beslutar att icke desto mindre skaffa sig en
avkomma som han kan lämna i arv sin
intelligens och sin egenart. Han svarvar och
skulp
637
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
