Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Edmond Jaloux: Nya franska böcker - Anmälda böcker - Vilmorin, Louise, La fin des Villaviel - Bertrand, Louis, Une Destinée
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EDMOND JALOUX
terar en länstol, en härlig länstol, och
dekreterar att den skall vara hans son (jag har
förberett mina läsare på att det är en fantastisk
historia). Slutligen hittar han hos en gammal
ungdomsvän en fullkomligt underbar flicka,
som bör kunna bli en idealisk sonhustru.
Aurore skall gifta sig med länstolen, vilken
skall bära titeln hertig av Villavid. (Jag
behöver icke påpeka att det ligger en satirisk
undermening i Louise de Vilmorins
berättelser.) Men bokens mest förtjusande parti är
det som skildrar den kyska och hemliga idyll
som utspelas mellan Aurore och hennes
svärfar. Den gamle hertigen är kär i den unga
flickan och hon i sin tur förälskar sig
vanvettigt i denne gamle avdankade Don Juan.
Denna atmosfär av ogripbar ömhet som
om-svävar den högtidliga länstolen, vilken
representerar familjen Villavids träiga avkomma, är
en av de litterära fullträffar på vilka man
igenkänner den verklige författaren. I slutet av
boken avlida den gamle hertigen och Aurores
farfar, riddar Dulle, samtidigt av ålder eller
trötthet, och efter några månaders
skenänkestånd finner Aurore en barndomsvän med
vilken hon rymmer från sina omöjliga
äventyr, medan den övergivna länstolen dör och
uppgår i rök under en eldsvåda.
I ”Une Destinée” sammanfattar Louis
Bertrand sitt livs erfarenheter. Han började serien
som en något romantiserad självbiografi; nu
talar han i tredje person och är inte rädd att
berätta om sig själv. I den fjärde volymen,
”Sur les routes du Sud”, berättar han om hur
han upptäckte Medelhavet. Denne store
klassiske författare kunde inte undgå att gripas av
detta hav; och kanske gjorde det ett ännu
starkare intryck på honom därför att han är
lothringare, därför att han levat under en grå
himmel i ett av de oroliga gränsländer, där
allt är hot och fara. Man kan invända att
Söderns länder ingalunda levat i fred med
varandra, men måhända tillhöra de alla samma
ras, ty dessa eviga invasioner ha där icke
efterlämnat samma hemska minnen av krigets
ohyggligheter som i våra östliga provinser.
Om Marseille, om Algeriet, har Louis
Bert-rand underbara sidor, på en gång strålande
och fulla av musik. Man återfinner där ett eko
av den av honom så högt beundrade Flauberts
stil, men den är hos honom så överflödande
rik att man kanske sätter mindre värde på de
pärlor man ständigt finner. Många sidor hos
Louis Bertrand skola emellertid med säkerhet
en gång återfinnas i våra antologier.
Ett avsnitt av ”Les routes du Sud” har för
övrigt stor aktualitet, ty Louis Bertrand
skildrar där sitt första möte med Spanien, detta
Spanien som skulle inspirera honom till en av
hans vackraste romaner, ”Le rival de Don
Juan”. Louis Bertrand har för övrigt aldrig
bedragit sig på den spanska andens innersta
väsen. Liksom Maurice Barrès har han alltid
sett vart den syftade.
Samtidigt med ”Les routes du Sud” har
Louis Bertrand publicerat den femte delen
i samma serie, ”Mes années d’apprentissage”.
Där finner man först och främst en rad levande
porträtt, ett helt panorama över de författare
som tillhöra hans egen generation: Maurice
Barrès, Hérédia, comtesse de Noailles etc.
Författaren inrymmer stor plats åt en av
sina elever (från den tid då han var lärare
i Aix-en-Provence), en tyvärr alltför litet
känd skald, Joachim Gasquet, som kanske
ägde snillets gåva men som dog vid unga år
utan att ännu ha fått visa vad han dög till.
638
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
