Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - John Hayward: Brev från London - Anmälda böcker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN HAYWARD
BREV FRÅN LONDON
Jag önskar det vore möjligt att utesluta all
politik från detta brev. Det kunde låta sig
göra, men jag skulle inte ge en sann bild av
det nuvarande tillståndet inom Englands
litterära liv om jag liksom strutsen stoppade
huvudet i sanden och icke ville se det faktum
i ögonen att de senaste händelserna i Europa
(liksom i Fjärran östern) alstrat en
atmosfär eller, såsom sextonhundratalsskeptikern
Mandeville skulle ha sagt, ”a climate of
opinion”, i vilken varje ansvarskännande
författare måste fyllas av oro inför framtiden.
Varhelst och närhelst författare mötas numera,
offentligt eller privat, märker man det stegrade
politiska medvetandet, farhågorna inför det
kommandes skrämmande gestalt. Alla
boklåds-fönster i London — som dock äro färre än
man kanske skulle tro — och innehållet i alla
litterära tidskrifter bekräfta detta intryck. Det
är vidare betydelsefullt att denna politiska
känslighet inte är begränsad till en enda
grupp; den är till exempel inte något som
uteslutande angår de intellektuella, de som Julien
Benda kallar les clercs, utan det är en
inställning i samtiden som går tvärs genom partier
och trossatser.
Denna inställning bottnar inte så mycket
i den omedelbara krigsfaran som i ett
traditionellt hat mot tyranni och godtycke. Kriget
kan, om det kommer, endast mötas med fysisk
styrka; tyranniets försåtliga frammarsch kan
hejdas och slås ned endast med andens vapen.
Det är här som författarna komma in, då de
äro de enda som kunna influera den allmänna
opinionen. I London visade de i somras sin
solidaritet vid ett märkligt massmöte i Queen’s
Hall, då över tvåtusen författare, förläggare,
konstnärer och litterärt intresserade enades
i en deklaration mot fascismen. Mötet var
anmärkningsvärt av flera skäl: genom såväl
talarnas som åhörarnas för vitt skilda läger
representativa karaktär — bland dem som
yttrade sig märktes sir Hugh Walpole,
Comp-ton Mackenzie, Rosamond Lehmann, Sylvia
Townshend Warner och Desmond MacCarthy —
genom alla de olika politiska sympatier som
uttalades och genom den enstämmighet med
vilken alla, både konservativa, liberala,
kommunister och vildar, uttalade sig mot intolerans
och förtryck. Men allra mest anmärkningsvärt
var, skulle jag tro, att detta var det första
mötet i sitt slag, omfattande alla slags författare
och konstnärer, som någonsin hållits i England.
Jag vill inte påstå att dylika möten förmå
uträtta vidare mycket, eller att den samtida
historiens tragiska lopp kan ändras genom
deklarationer och manifest från
minoritetsgrupper. Det ligger till och med en fara i att
författaren lämnar sitt skrivbord för arenan.
Ty fastän pennan är och alltid kommer att
förbli starkare än svärdet, får den inte
användas allenast som ett annat slags
försvarsvapen. En sådan sammankomst av
intellektuella och konstnärliga krafter som denna
639
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
