Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - John Hayward: Brev från London - Anmälda böcker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN HAYWARD
är en obekant. I alla bildade engelska mäns
och kvinnors hjärtan intar Lear en plats
närmast Lewis Carroll. Och jag tror icke det är
en överdrift att påstå att någon kännedom om
Lear och hans verk är nödvändig för var och
en som önskar förstå den engelska humorns
betydelse såsom en ingrediens i
nationalkarak-tären. Excentriciteten, som är ett annat ehuru
mera sällsynt drag i folklynnet (man kan
läsa om den i Edith Sitwells roande ”English
Eccentrics”) är det förhärskande ämnet i
Ouida-biografien. Ouidas romaner gjorde furor i
London i slutet av adertonhundratalet. Hennes
glittrande, romantiska beskrivningar avhigh life
— hon älskade att skriva om långa, stiliga
gar-desofficerare med vackra mustascher — ansågos
en gång i världen olämpliga för unga flickor.
Hennes eget liv var icke mindre fantastiskt,
ehuru på ett annat sätt, och miss ffrenchs
redogörelse för det är både klok och underhållande.
Slutligen kommer jag till de senaste
romanerna. Av det dussintal som utkommit sedan
våren är det omöjligt att nämna mer än några
stycken. Den som jag mest sett fram emot
under de senaste två åren, Elizabeth Bowens
studie av en flickas uppväxttid, ”The Death
of the Heart”, har blivit fördröjd och kommer
inte förrän längre fram i höst.1 Hugh
Wal-poles berättelse om societetsliv i Mayfair,
”The Joyful Delaneys”, betecknar han själv
som den lyckligaste roman han någonsin
skrivit. Om man är road av H. E. Bates’
arbeten — han är en mästare då det gäller
att skildra livet på landet — bör man beakta
”Spella Ho!”, hans nya roman, som är den
längsta han någonsin skrivit. Evelyn Waughs
”Scoop”, som jag rekommenderade i mitt
senaste brev, försvarar fortfarande sin plats
som årets kvickaste och muntraste satir. Det
är en särdeles rolig bok. William Gerhardis
”My Wife’s the Least of it” går i ungefär
samma stil men är mera affekterat spetsfundig.
1 Den är just utkommen. Red:s anm.
Eric Linklaters roman på Lysistratetemat,
”The Impregnable Women”, blev en besvikelse
för mig. Den roar, men tyvärr alltför ofta på
den goda smakens bekostnad. Enligt min åsikt
har han aldrig nått upp till sin första succé,
”Juan in America”. A. G. Macdonells
”Auto-biography of a Cad” måste även inräknas
bland de satiriska romanerna. Den har haft
stor framgång, och jag rekommenderar den
därför att den är ett porträtt, om än orimligt
överdrivet, av den typiska engelska brackan.
En annan typiskt engelsk karaktär, den
älskvärde, sentimentale skolläraren, som också är
något av ett original, är James Hiltons
numera berömde mr Chips. Han återkommer i en
samling noveller kallade ”To You, Mr. Chips”.
Okänsliga brittiska industrimän sägas ha strukit
en tår ur ögonvrån då de läst om mr Chips
och erinrat sig sin egen skoltid! Många tårar
ha fällts över Stephen Haggards ”Nya”,
historien om en skolflicka som förälskade sig
före sina år. En ung dam som såg ett exemplar
av boken på mitt skrivbord häromdagen
frågade mig om jag inte tyckte att det var en
av de vackraste böcker jag någonsin läst. Jag
kunde inte gå med på det, men i rättvisans
namn måste jag erkänna att det finns många
som dela hennes uppfattning. Bland den senaste
tidens succéer för övrigt kan jag endast nämna
ytterligare tre goda romaner: ”Hollow Sea” av
James Hanley, ”Pomfret Towers” av Angela
Thirkell och ”Birthday Party” av C. H. B.
Kitchin, en författare som icke är lika
välkänd som han förtjänar. Och för att sluta vad
som börjar verka mera som en bokkatalog än
ett brev skall jag nämna ännu en, ”In Hazard”
av Richard Hughes, en intensivt dramatisk
och inträngande berättelse om besättningen
ombord på ett skepp som råkat in i en tyfon.
Även den är en roman som belyser vissa drag
i den engelska nationalkaraktären. Har man
läst Conrads ”Typhoon” och erinrar sig det
fartygets kapten, förstår man vad jag menar.
642
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
