Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Irja Browallius: Minnen under sirentjut. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IRJA BROWALLIU S
nådigt, tog dissektionskniven och började
arbeta.
”Fortsätt”, sade han, ”säg vad ni vill!”
Han gjorde en elegant och generös gest.
Dybov fortsatte. Hans anförande formade sig till
en liten utsökt vetenskaplig studie. Och under
professorns ögonlock syntes skymten av en
liten road men intresserad glimt. Han
dissekerade, kavlade upp den bländvita rockens
ärmar, förde de långa, energiska händerna
med små, måttfulla gester över partiet.
Under den timme demonstrationen sedan varade
hördes endast två stämmor, professorns och
kandidat Dybovs. Men samtliga blev efter
förhöret godkända.
Medan professorn nödtorftigt tvättade
händerna och sedan gick fram och signerade de
framlagda intygen med vårdslös stil,
samlades man i små grupper och diskuterade med
låga stämmor. En yngling gick fram till
Dybov, slog honom på axeln och sade i
erkänn-sam ton: ”Fint klarat. Smith som i en liten
ask. Jag vill inte föreslå, att vi lägger bort
titlarna, eftersom jag av allt att döma är
yngst, men —”
Dybov log ett litet vänligt, resignerat
leende. När han inte var i full aktion,
föreföll han ständigt medvetet behärskad,
iakttagande och stilla med ett litet odefinierbart
småleende i mungipan. Ack, han hade sett
mycket och känt mycket. Och alla dessa små
ynglingar var barn, bara barn. Ännu.
”Naturligtvis har man jobbat.” Han
uttalade o-et mycket skarpt och runt och lät
anspråkslös, ”men strängt taget är det icke svårt.
Icke i den grad, att det är oöverkomligt, vill
säga.” Han smålog, drog sig undan, försvann.
Så som han alltid hade för sed. Man kom inte
nära honom. Man blev inte kamratlig med
honom. Han hade en krets omkring sig, en
sluten krets, inom vilken det var omöjligt att
tränga.
Några dagar efteråt upptäckte jag, att han
inte bodde långt från mig själv, i ett gammalt
ruckel, hos en arbetare. Han innebodde, som
det heter, och hans värdinna, som handlade
i magasinet och var av ordinär södertyp,
anförtrodde en dag magasinsfrun i min närvaro:
”Våran hyresgäst ä en sån där
genomhygglig människa. Utlänning förstårs, men dä
hindrar inte saken, se. Att han ä som folk,
se. Han läser för te bli läkare, se. Medicin.
Tjocka böcker mä bilder så Gud sej förbarme
i dom. Så nobel är han, smyger som en ande,
när han kommer hem och Adolf sover. Och
kan frun tänka sej, att häromdagen, så
kommer han och säger som så och frågte, om
jag hade karbid. Näji sade jag, för jag sade
ju som sanningen var, att jag setat i mörkre
en hel vicka. Och då kommer han mä
karbid. Jag grät, frun, det gjorde jag. Va ingen
annan gjorde, dä gjorde en sån där, som en
inte vet, va sort han ä utåv. Vet frun, att jag
bjöd honom på rotmos te middan, för jag
hade ju inget annat. Detta mål läser jag
länge på, sade han då och sen satt han hela
natten och läste, så han var grågrön i
ansikte på morron. Dä ä en sån där människa
mä geni, di kallar. Joo då.”
Några dagar senare såg jag Dybov skymta
i en karbidkö på en bakgata. Han stod där
kutig, allvarlig, med rockkragen uppslagen
och mössan ner över ögonen och väntade,
väntade, envist och utan nervositet, som det
tycktes. Jag var förvissad om att han kunde
ha stått där i timmar, bara han till sist fick
det han önskade. Oupphörligt under denna
dystra vinter såg jag Dybov skymta på den
gamla södergata, där jag bodde. Han dök
upp och försvann i skymningen, gick med
hastiga rörelser och händerna i ulsterfickorna,
ibland med något paket under armen. Han
såg ut som en avsigkommen stackare och
stack inte på minsta vis av mot den fattiga
stadsdelens befolkning i övrigt. Endast hans
ansikte, hans skarpa, intelligenta ögon och
668
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
