Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Irja Browallius: Minnen under sirentjut. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MINNEN UNDER SIRENTJUT
snabba, energiska rörelser förrådde, att han
inte höll på att gå under, att han inte hörde
till de andra. Han arbetade, arbetade.
Sent på kvällarna såg jag det lysa i hans
fönster, som jag snart lärde mig urskilja där
borta i den gamla kåken. Så länge jag vakade,
brann det lyse där borta, men ibland tycktes
han sakna lyse. Då gick han som en rolös ur
butik i butik och frågade och frågade. Vi
möttes ibland i samma ärende. Då lyste hans
ansikte upp i ett snabbt, behärskat men
hastigt försvinnände leende.
”Lika svårt”, kunde han säga, medan han
slog ut med händerna. ”Bägge två.”
På våren försvann han.
”Dybov har givit sig i väg”, sade man.
”Han stod inte ut längre. Han måste slåss
någonstädes, den stackars saten. Var multnar
nu hans ben?”
Nästa vinter hade jag redan slutat min
alltför korta vetenskapliga bana. Dybovs fönster
var alltid mörkt. Jag glömde bort honom.
En egendomlig, hemlighetsfull människa hade
försvunnit ur min synkrets. Jag gifte mig,
levde ett borgerligt liv. Och nu sitter jag här
denna afton, lyssnar till radions melankoliska
toner och betraktar tidningen i mitt knä. Det
sjuder ute i världen, skräcken kryper fram
ur mörkret, människans ondska hotar att
förgöra henne. Jag svänger radioapparatens
rattar återigen. Spridda rop stiga ur etern.
Är det ångest, fasa, besvikelse, förtvivlan och
hämnd, som ljuder som en underton. Är det
förstuckna vädjanden under varje
utsändning? Är det dolt hat bakom varje varning?
Nästa dag fick jag brev från min vän, den
kvinnliga läkaren.
”Du är tokig”, skriver hon. ”Som du alltid
har varit. Du har levat ditt liv som en egoist
borta från människor utan att veta
någonting i din självupptagenhet och sinnesfrid.
Ditt uppvaknande kommer att bli plågsamt,
inom parentes sagt. Din omtalade mystiske
Dybov blev professor för tio år sedan och
anses som en världsstorhet på sitt område.
Han har sannerligen knappast förefallit sina
yrkesbröder hemlighetsfull under de år, som
gått. Emellertid har han plötsligt företagit sig
något, som måhända på något vis motsvarar
din uppfattning av honom. Han har helt
oförmodat lämnat sitt hem, sin hustru och sina
barn och begivit sig tillbaka till sitt land för
att ställa sina tjänster till förfogande, om
man nu önskar använda sig av dem. Jag vet
ingenting om hans privatliv. Han har alltid
levat stilla, tyst och anspråkslöst och varit
en trogen, outtröttlig forskare. Hans plötsliga
uppbrott och avsked från högskolan har
kommit mycket oväntat, har man sagt mig. Många
beklaga förlusten, men de avundsjuka glädja
sig åt hans försvinnande. Egendomligt eller
hur?”
Jag lät brevet sjunka. Erinrade mig åter
hans ansikte, där han stod och läste
löpsedlarnas meddelanden.
”Den stora uppgörelsen.” Jag
återupprepade hans ord och såg grubblande framför
mig. Ja, kanske det. Livet är likväl alltid fyllt
av uppgörelser. Varje dag rymmer
uppgörelser mellan vårt jags onda och goda viljor.
En mor måste väl först och främst tänka på
sin son, sin ende son, en härlig ung gosse
med klar blick och starka, rena händer. Sin
son, som hon vill älska och behålla. Alltid,
alltid.
669
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
