Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ossian Elgström: Månadsrapport från en kust
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MÅNADSRAPPORT FRÅN EN KUST
Det blir mörkt redan klockan fyra på
eftermiddagen. Vinden gör kårar i gatans
vattenpussar, regnet perforerar deras krusiga yta.
Gathörnens båglampor flämta oroligt i
aftonens mörker.
”Hösten, hösten” susa parkträdens grenar,
och bränningarna svara ”hösten, hösten”.
Kvällarna bliva längre och längre. Men
inomhus göra vi ljusfest och taga in Milano
i radion.
Vi spela poker, lägga patiens, och när vi
så ha druckit vår enkla kopp te och sagt
god natt, göra vi oss i ordning för vilan. Jag
fyller vår fördömda, men ack, så nödvändiga
kokskamin och drager på mig tvådubbla tröj or.
Mot väggen bakom min säng uppstaplar
jag ett myller av kuddar, för det är en
yttervägg, och den är kall som ett kvinnohjärta.
Och så somnar man vid stormvindens
vaggsång, och höstnatten räknar in sina timmar
i sitt dygn, och man vaknar och gruvar sig
för golvdrag och avkylda kläder.
Andedräkten synes i luften i rummet, där
det i går kväll var aderton grader, är nu
bara plus nio —
Termometern rycker på axlarna — kan jag
rå för det. Fråga kaminen och så kastar man
modigt sitt täcke åt sidan och är ute i
medias res.
Å, dessa iskalla, sotsvarta morgnar,
dundrande storm, morgnar med regnpisk mot
rutorna eller morgnar med köld och en
himmel, vilken hela natten vistats utomhus.
Sotsvart himmel eller också en måne. En
skärande måne, ett stenhårt kisande öga på
stjärnor, vilka blinka villrådigt under hans
självrättfärdiga blick.
Darrande av köld hoppar jag i byxorna
och slår koksugnens lucka på gavel. I
eldskenet står min andedräkt till väders såsom ett
ångmoln från en skorsten.
Du smutsiga kolkamin, vilka böner har jag
ej läst över ditt huvud, där jag stått med
kolspannen i handen och blickat ned på dina
glöder, som likna tjurskalliga blekröda ögon.
Jag skulle vilja läsa ett glödande anatema
över din otrevliga psyke, vilket skulle få dig
att rodna, om du hade själ. Kolkamin med
din stickande, orena andedräkt och
morgonhumör, din olust till arbete.
Hur många vredesutbrott har du ej
förorsakat mig själv och hur många tårar har
du ej avlockat min tjänarinna?
Vad jag djupt känner förlusten av
nordlandens brasa, när jag häller dig full med
antracit och hör dig grymta som en gris vid
sin ho.
.Nordlandet, där elden flammar öppen och
fri på sin murade ärliga häll.
Där är elden en vän, en glad och
morgon-kry sälle, som muntert sätter tänderna i sin
föda hur tidigt som helst. Som äter med
aptit, bara han får supen till maten,
näverbitens och tändstickans så underligt
livgivande cocktail. Där behöver man ej stå på
darrande ben eller ligga på huk som en dåre
med utspända kinder. Nej där kryper man
tillbaka i sina fällar och ligger gladlynt och
stirrar på elden som leker.
En låga, en lekfull fladdrande låga, se hur
den skjuter upp mellan ett par vedträn, som
ville den ta sig en blixtsnabb rundblick på
sin värld: Se hur den kastar sig bakut, hur
den dyker, är åter i vädret, hur den leker
tafatt med hundrade skämtande bröder och
slutligen hugger tänderna i tjärveden.
Hur allvarlig och mörkögd verkar den ej,
när den på allvar tager fatt. Hur viktigt
harsklar den sig icke, medan den breder
servetten Över knäna, hur metodiskt avverkar
den ej sedan sin kubbe, medan de saftiga
dropparna från tjärveden rinna den ur
käften. Elden smackar av vällust.
Men här vid ”Vejbyströms n:r 51”, slött
och surögd blickar glöden ut genom
dragluckans galler på oss, vilka frysa.
671
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
