Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ossian Elgström: Månadsrapport från en kust
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OSSIAN ELGSTRÖM
kade gamla likboden, vilken man skymtar
genom hans fjärde ruta. Det är den vitmenade
griften, i vilken vi alla skola hamna.
Och så går hösten sin jämna gång genom
tiden och almanackan. En och annan gång
kan solen oförmodat bryta fram genom
höstmolnen, men liksom bortskrämd av jordens
ogästvänliga utseende drager hon sig oftast
genast tillbaka bakom molngardinerna.
Jag minns egentligen bara en enda
solskensdag under hela den långa hösten.
Jag hade tagit en promenad, som jag
avslutat ned ett besök ut på pirhuvudet.
Novembermånadens sista höstsol stod lågt
i söder. Den kastade långa skuggor utefter
pirbanan och jag ser det, jag aldrig sett där
förut.
Gångbanan vimlar nämligen av fotspår.
I stenhård lågrelief ser jag avtryck av små
nakna barnafötter, en hund hade sprungit
i sicksack över banan, en kvinnas höga
klackar hade gjort symmetriska hål. Grova
karlpjäxor, två barnahänder med utspärrade
fingrar och bakom dem två runda hålor
voro spåren efter barnaknän. Allt
levandegjort i låg relief och minnen från den tid
då betongen icke var torr.
Hur många somrar har ej solen skinit
över dessa fotspår — hur många vintrar har
ej runnit hän sedan dess?
Och hunden är död och de små barnen äro
vuxna, kämpande människor och män och
kvinnor äro gammalt folk — eller alla nu
döda?
Men de leva i de spår de lämnat efter sig
i gångbanans hårda betong.
674
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
