Bonniers litterära magasin / November 1938 Årg. 7 Nr 9 / 689 (1932-1999) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Michail Osorgin: Den ryska litteraturens öde

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hade politiska faktorer att tacka för sin
ryktbarhet.

Under det första revolutionsåret emigrerade
Kuprin. Tjugu år vistades han i Paris. Han
stod fullständigt främmande för politiken men
var oavhängig och ansågs av någon anledning
som reaktionär, delvis genom egen förvållan,
då han onödigtvis framträtt i
stockkonservativa tidningar, där han medarbetade för sitt
livsuppehälle. Kuprin kunde inte försona sig
med livet i Västeuropa utan hopp att få
återvända hem. Han förföll till dryckenskap,
upphörde nästan helt med sin
skriftställarverksamhet, och under de senaste åren var han
knappast i stånd att föra ett vanligt samtal.

A. I. KUPRIN

Instinktivt strävade Kuprin ständigt att
återvända till Ryssland. Släktingar lyckades genom
förbindelser utverka att han fick resa till
Sovjetunionen, där hans litterära namn inte
glömts. Den gamle diktaren fördes dit, sjuk,
nästan otillräknelig, och hans hemresa gjordes
till en sensation. Och nu har han mött döden i
Leningrad, där hans karriär tidigare blomstrat.
Denna den sista akten i hans öde komma
många av den gamla generationens författare,
som kvarstanna i emigrationen, att avundas
honom.

Kuprin var knappast femtio år gammal, när
han lämnade Ryssland. I utlandet har han inte
skapat något framstående verk — ett klart
exempel på en stor talangs undergång, då
den med våld slits loss från sin mark. När
Turgenev vistades i Tyskland och Frankrike
skrev han ”En jägares dagbok” och flera
andra romaner. Gogol skrev ”Döda själar”
i Rom. Den främmande miljön underlättade
arbetet, då de på avstånd bättre kunde se och
återge Rysslands liv. Det som för dem blott
var vila, var för Kuprin förvisning utan tro
på återvändo.

Några äldre ryska författare ha också fått
dela samma öde. De ha inte helt förstummats,
men deras kraft har förtvinat. Jag har redan
tidigare haft tillfälle att nämna vilken förlust
som på så sätt drabbat den ryska litteraturen.
Förbindelselänken mellan två
författargenerationer har våldsamt ryckts itu och det
kulturella arvet gått till spillo. Den nya
sovjetryska litteraturen har burit ett tragiskt
vittnesbörd därom.

Det mest typiska för den ryska litteraturen
har alltid varit dess hävdande av
människovärdet. Författaren ansåg sig representera
samhällssamvetet. Han var den fria tankens apostel,
uppbyggaren av det liv staten inte kunde och
inte ville ge, då den strävade att förtrycka
personligheten i den regerande minoritetens
intressen. Favorithjälten i den ryska
litteraturen var nästan alltid en talangfull
personlighet, som meningslöst gick under i den kvava
miljön, förvägrad varje möjlighet att

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>