Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Michail Osorgin: Den ryska litteraturens öde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
medverka i samhällsarbetet, instängd i en snäv
intressesfär, där varje levande tanke kvävdes.
I sin ungdom vill en sådan hjälte omskapa
hela världen (ett mindre program skulle inte
räckt till!). Han kämpar mot slentrianen,
bryter mot fädernas traditioner, men livets
träsk suger honom långsamt till sig, och då
han inte har något utlopp för sin kraft
inskränker han sig till protestens prunkande tal.
Antingen går han under eller förvandlas till
en genomsnittsmedborgare, som endast i ord
bevarar de upphöjda idéerna, medan han i sitt
privatliv fogligt följer fädernas spår. Också
de ha en gång flammat i uppror — nu bekläda
de sansat en inkomstbringande post, njuta
godsägarlivets bekvämligheter, hänge sig åt
små fröjder och familjelivets alldag.
Sådana äro många av Turgenevs hjältar.
Också Dostojevskijs romanfigurer, alla dessa
patologiska ”fall”, gå under i det
meningslösa svamlet. De ryska författarna ha aldrig
helt lyckats med den positiva människotypen.
Sådana ”riktiga” och ”handlingskraftiga”
personer framställas ibland som jordägare
(exempelvis Levin i Tolstojs ”Anna Karenina”). Men
egentligen skilja de sig inte från den gängse
godsägartypen — de ha endast slagit sig till
ro. Eller också kan man nämna Maksim Gorkijs
vagabonder och proletärer, dessa
uppkonstruerade personligheter, vilka tala alltför visa ord.
För övrigt gå också Gorkijs kraftmänniskor
under. Och än oftare drunkna de i sitt eget
ordflöde, oförmögna till handling. Tjechov har
klarast skildrat goda och tänkande människor,
som stupa i kampen mot inre och yttre
svårigheter. Denne författare, som räknas till en av
de främsta ryska humoristerna, är till sin
karaktär djupt pessimistisk. Den klassiska
ryska humorn har gemensamma drag med den
nordiska — sorg i rosenrött.
Trots denna förhärskande pessimism, för
vilken inte heller Leo Tolstoj stod främmande,
var den ryska litteraturens grunddrag tro på
människan. En tro och kärlek, som
huvudsakligen kom till uttryck i medkänsla för hennes
svårigheter och olyckor. Den frambar sin
protest genom att skildra livets negativa sidor
och inte genom att kalla till handling. Det
positiva inskränkte sig till beredskap att lida,
gå under — hjälten upplevde ingen seger, och
inga stora dåd föllo på hans lott.
Det andra grunddraget i vår litteratur är
känsla för naturen. Inte kamp mot den utan
frivillig underkastelse inför den, godkännande
av dess herravälde, sammanflytande med den.
Aksakov, Gogol, Turgenev, Tolstoj äro
författare som genomträngts av människans
bundenhet till jorden. Staden, fabriken, arbetsplatsen,
maskinen slita bort henne från det verkliga
livet, föra henne in i en tillfällig och äventyrlig
värld. Sanningen är i jorden, i dess
levandegörande växtkraft: ”ty av jord är du kommen
och jord skall du åter varda”.
Ett undantag utgjorde Dostojevskij,
storstadslivets dissektor, för vilken naturen var
fullständigt främmande. Våren gav honom en
association av en flicka som dör i lungsot. Men
Dostojevskij, vars verk med orätt anses
avspegla ”den slaviska själen”, står ensam som
det sjuka geniet. Den ryska litteraturen är
provinsiell, däri ligger dess rikedom och
folklighet. Dostojevskijs talang är en stadsprodukt,
framsprungen ur S:t Petersburgsmiljön. Den
är full av patologiska drag, till och med hans
religiositet är sjuklig och plågad, överspänd
och hysterisk. Han har slitit sig loss från
naturen, källan till den sanna religionen.
Dostojevskij är en svag stilist — hans fattiga språk
är också en stadsprodukt.
Revolutionen ställde den ryska litteraturen
inför nya uppgifter. Den bröt ner den forna
tillvaron, i vars ställe ett annat liv skulle
byggas upp. Den skakade folkmassornas
medvetande genom att lova dem ett gemensamt
uppbyggnadsarbete. Den väckte hos varje grå
genomsnittsmänniska en kunskapstörst och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
