Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Michail Osorgin: Den ryska litteraturens öde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
befriade tanken från vidskepelse, som hos
folket ersatte religionen. Revolutionen gav
författaren möjlighet att inte endast tala till några
tusen utvalda utan till millioner medborgare,
som hungrade efter böcker. Men mycket snart
övergick revolutionen till reaktion och
partidiktatur med en ny tjänstemannaklass. Den
hade dock väckt medvetandet som inte kunde
sövas igen, och ingen politisk regim kan
återförsätta Ryssland i dess sekellånga dvala.
Den ryska litteraturen stod inför en stor
uppgift — att bjuda folket humanismens höga
ideal. Författarna voro relativt fåtaliga, och
den politiska kampen tog dem alltför mycket
i anspråk. Deras röst räckte inte till för de
nya åhörarskarorna. Men likväl måste man
säga, att sovjetlitteraturen under de första
åren efter revolutionen beträdde rätt väg. Det
skeppsbrott vi nu bevittna bär uteslutande den
totalitära statsregimen skulden till. Den har
bundit varje levande tanke och förvandlat
författaren liksom skådespelaren och
konstnären till statstjänstemän. Den ”sociala
beställningen”, ett slagord som ofta citerats, har så
småningom förvandlats till ”social befallning”,
vilken måste åtlydas. Den som revolterar
prisger sig skyddslöst åt alla straff en diktatur är
mäktig. I Sovjetryssland finns det varken
privata bokförlag, privat press eller fria
fackföreningar, och författaren är inte endast
förhindrad att skriva det han vill, han måste till
varje pris skriva, annars inrangeras han bland
de kriminellt tigande — konspiratörerna.
De ledande ha under de sista åren fordrat
att positiva människotyper skola framställas
i litteraturen: ”den gladaste medborgaren i det
lyckligaste landet”. Om det är diskutabelt att
SSSR är det lyckligaste landet i världen, kan
man likväl förmoda, att det existerar glada
medborgare där, som inte drömma om något
annat. Men författar-”kadrerna” och de
speciellt organiserade ”brigaderna” ha på intet
sätt lyckats gestalta ett sådant litterärt pprträtt.
Denne epokens ”bäste och fullvärdigaste
föregångsman” liknar mestadels en skär, dum
och förtjust julgransängel, som uttrycker sig
medelst citat ur Lenins och Stalins tal. Ibland
upptäcker han inom sig oro och tvivel, och då
är den oblandade glädjen borta. I en artikel
i jubileumsnumret av tidskriften Literaturnyj
sovremennik står följande:
”Tiden för de stora förändringarna i
mänsklighetens historia är inne. En sjättedel av
världen har nått lyckan. Och ändå anse några av
våra författare att de för att fullkomna sin
hjälte måste smycka honom med vemod och
dualism.”
Dessa båda egenskaper äro smuggelgods,
förrevolutionär vara, och kontrabandister
förföljas skoningslöst. Om den laglydige
sovjetförfattaren ändå betjänar sig av dessa suspekta
ingredienser, betyder det att han trots alla
ansträngningar är oförmögen att frambringa
den fullkomliga människotypen, fjärran från
tvivel och grubbel, en hänförd soldyrkare, som
hälsar morgonen över det lyckligaste av alla
länder. Det enda porträtt av den ”fullkomliga
människan” som lyckats är Stalin sådan
poeterna framställa honom — ”mänsklighetens
Elbrus”. Så har den kände diktaren N.
Tichonov karakteriserat honom.
En av de talangfullaste romanförfattarna,
Aleksej Tolstoj, sökte förena glorifiering av
diktatorn med konstnärligt skapande. I hans
sista berättelse, ”Bröd”, ha två hjältar förts
fram: Lenin och Stalin. Den förre, mindre
lysande, bländas av Stalins geni. Som
biperson uppträder också skurken: Trotzkij. Detta
typiska verk, framsprunget ur en social
befallning, har väckt officiell hänförelse, men den
talangfulle författaren är oigenkännlig —
panegyrikern har grävt en grav åt konstnären.
Naturligtvis har den forne emigranten Tolstoj
samtidigt befäst sin karriär som hovförfattare.
Inte desto mindre talar detta misslyckande
för skaparkraften hos de sovjetryska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
