Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Michail Osorgin: Den ryska litteraturens öde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
författarna. Deras produktion blir värdelös därför
att de måste ljuga och skriva efter diktamen.
Men detta intryck av allmän obegåvning är
vilseledande. Man måste hålla för ögonen att
många skriftställare manifesterat sin talang
i tidigare alster. Det vore orättvist att säga att
sovjetlitteraturen är död. Den har med våld
försänkts i djup sömn, den har stympats och
löper fara att urarta. Eftersom Gorkijs
auktoritet stod mycket högt, upprätthölls under hans
livstid ännu en viss litterär blygsamhet. Hans
plats har inte intagits av någon, och efter hans
död har också det yttre skenet av litterär frihet
utplånats.
Den ryska litteraturens grundtradition,
humanismen, har också svikits. I stället har
utarbetats en ny åskådning: neohumanism. Dess
exakta innebörd gavs vid en författarkongress:
”Neohumanism eller den proletära
humanismen är en hänsynslös kamp mot
sovjetregimens fiender, deras utrotande med järn
och blod.”
Denna neohumanism återspeglas
naturligtvis i litteraturen och blir den melodi de
positiva hjältarna blåsa i trumpeten. Det vore
emellertid oriktigt att tro att denna religion
anammats uppriktigt eller inspirerat
författarna. ”Den glada medborgaren” kan därför
inte befria sig från vemod och dualism. Denna
tro försätter inte heller genomsnittsläsaren
i extas. Han ägnar sig huvudsakligen åt
klassikerna (vilket förläggarstatistiken också
bevisar) och framhåller i sina insändare, att de
nu levande författarna borde söka efterlikna
dem. Dessa uttalanden, vilka komma från
arbetar- och bondeklubbar, läsecirklar och
bibliotek, tryckas efter sträng gallring i
dagspressen. Man måste godkänna dem som den
renaste, mest uppriktiga och fria kritik. De
vittna om att läsarnas krav stå omätligt högre
än det den litterära produktionen i SSSR under
det hårda politiska trycket får bjuda.
I samband med det sovjetryska
uppbyggnadsarbetets allt snabbare tempo och
bondelandets industrialisering ha författarna i
betydande grad förlorat känslan för naturen.
Fabriker, motorer, aeroplan, traktorer,
maskiner och vapen tränga ut den forna bakgrunden
av en grön värld. Denna process är följdriktig,
ehuru den påskyndats av de sociala
beställningarna.
Då naturen ändå inte helt förbjudits, kan
man peka på underbara skildringar, särskilt
sådana som behandla norden, Sibirien och
polarområdena. Först och främst Michail
Prisjvins böcker. Det är en författare av den
äldre generationen, över sextio år gammal,
agronom, upptäcktsresande, jägare och
ypperlig stilist. En känsla för naturen har också
genomträngt Leonid Leonovs och Sjolochovs
böcker. Och självfallet dominerar den hos
de äldre emigrantförfattarna: Bunin, Zajtsev,
Remizov, Sjmelev, vilka ge en tribut åt sin
fosterlandslängtan och kärlek till den ryska
jorden. Men denna känsla går redan förlorad
hos de skriftställare som vuxit upp i utlandet.
Det är omöjligt att ställa litterära prognoser
i ett diktatoriskt land. De andliga krafterna
hos ett folk, som väckts av revolutionen, äro
mäktiga. Det kulturella armod, som delvis
uppstått genom att förbindelserna med Västeuropa
avbrutits, kan inte vara evigt. Det är lika
omöjligt att förutsäga en tidpunkt då en
förändring inträder som att förutspå den
europeiska kulturens vidare öde. Den yttersta
pessimism är lika berättigad som den mest
brinnande tro. Men då endast optimism kan föra
till framåtskridande, är det kanske riktigare att
se mot det kommande med större tillförsikt
än dagens sorgliga krönika ger anledning till.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
