Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Peter Quennell: Efter krisen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PETER QUENNELL
EFTER KRISEN
Bland recensionsböckerna i min
skrivbordslåda ligger en gasmask gömd. Sedan en
halvtimme tillbaka hade jag inte provat den på
flera dagar; men så fort jag gjorde det igen
(driven av någon okänd masochistisk impuls)
kommo alla minnena från krisveckan störtande
över mig. Medan jag osäkert spände fast
remmarna över mitt huvud, plirade genom det
dimmiga glaset och andades in den tjocka,
kvävande gummilukten försattes jag tillbaka
i det annalkande krigets atmosfär. En hel
vecka föreföll som utbruten ur ens vanliga
existens. Plötsligt tycktes alla de händelser och
tankar som tillhörde tiden före krisen avskilja
sig från det liv man nu levde för att sjunka
tillbaka i ett ljuvligt och avlägset förflutet.
Hade det verkligen funnits en tid då man inte
fann det nödvändigt att köpa fyra, fem och
sex tidningar, då man inte rusade fram till
radion för att lyssna än till den brittiske
premiärministerns allvarliga, skolläraraktiga
tonfall, än till den tyske Führerns våldsamma
skall; en tid då ens nerver inte hoppade till
så besynnerligt inför ljudet av ett aeroplan?
Men när man ser tillbaka på denna vecka
av ängslan och osäkerhet, av ändlösa
diskussioner, vilda planer och obehagliga känslor
i maggropen, måste jag ändå räkna den till
de intressantaste offentliga erfarenheter som
jag någonsin genomlevat, däri även medräknat
det fantastiska mellanspel som utgjordes av
den engelska storstrejken. Jag är gammal nog
att någorlunda väl påminna mig de första
dagarna i augusti 1914 — terminen var just
slut, jag hade fått premium i skolan, rektorn
var en smula bekymrad, ehuru icke alltför
mycket, därför att han fruktade att han kanske
skulle behöva skjuta på sin årliga båtresa på
Rhen — och kontrasten kunde knappast vara
mera dramatisk. 1914 hade krigshotet varit
gripande och stimulerande. Det kom som en
åskby som lättade trycket; det innebar, till
och med för så känsliga och intelligenta unga
män som Rupert Brooke, en lösning av
personliga problem och en flykt från vardagens
enahanda. Nu skulle det knappast vara
tänkbart att man läste om Rupert Brookes en gång
så prisade diktsamling ”1914” utan att känna
fruktan och fasa. Om icke annat ha de senaste
veckorna dock visat att kriget fullkomligt
förlorat sin tjusning även för relativt enfaldiga och
illa informerade grupper bland den engelska
allmänheten.
Det fanns ingen känsla av hänförelse och
mycket litet upphetsning. Snarare fanns det
på allmänhetens sida ett lugnt accepterande
av det faktum att kriget icke skulle lösa några
problem och i sista hand icke rätt . till någon
orätt (eller också lämna efter sig
orättfärdigheter som i sin tur småningom måste rättas
till), men att om kriget icke kunde undvikas
måste man se det i ansiktet. Denna känsla
blandades kanske med en viss oförmåga att
tro på faran. Den välkända vardagen omkring
693
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
