Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Johannes Edfelt: Ny lyrik - Botwid, Hans, Rundresa - Björklund, Ingeborg, Hemligt budskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
sanning, som Hans Botwid till fullo insett,
och detta uppdagande har för hans del lett
till en ängslig och skygg lågmäldhet, en
torftighet, som också den kan utgöra en fara,
ehuru av mindre grav natur än den förra.
Som prosatör har han avgivit mer än ett
vittnesbörd om psykologisk sensibilitet. Som
lyriker ger han självfallet samma intryck av
flärdlöshet och äkthet, men hans ord har i
den bundna formen inte samma pondus som
då det får verka i större, objektiva
sammanhang. I all sin karghet och monotonitet är
emellertid också hans dikthäfte ”Rundresa”
ett uttryck för en bestämd och i sin
begränsning målmedveten personlighet, vars
grundläggande upplevelse har varit ångest och
skräck men vars humana strävan det är att
övervinna det negativa förhållningssättet och
komma på kamratlig fot med livsbefordrande
makter. Med tacksamhet anammar denne
poet de ögonblick av lyftning, som livet kan
erbjuda:
Vi stego gemensamt — du underjord! —
till färgernas plan, upp i klangernas rymd.
Och högt, högt ovan oss själva
vi söka ett mål för vår tacksamhet,
ett evigt förvar för vår glädje, för det
som icke må dö med oss själva,
Med samma ömma iver besjunger han ”sol
över moln”, ”stjärnor i mörka valv” och den
”bölja av levande luft”, som fördriver det
unkna och instängda. I sådana ting kan han
nå en fin och intim stämning. Det är
kammarmusik av en blek men ren nobless, som
kan föra tankarna till Ragnar Jändels poesi,
besläktad med Hans Botwids. Eljest är det
nog en kraftigare accent man efterlyser i
dessa dikter. Denne poet tyckes lägga sig vinn
om att till varje pris neddämpa uttrycken för
en inspiration, som säkerligen varit stark nog.
Sådant är onekligen missriktad strävan, ty
varför i alla gudars namn skulle inte orden
få utveckla samma grad av intensitet som
den grundläggande upplevelsen? En gång
händer det, att han övervinner sin tafatthet
och blyghet inför ordet och frimodigt ger sin
inspiration ett likvärdigt formellt uttryck. Det
sker i dikten ”1 den övergivna verkstaden”,
som man också helst och bäst minns i denna
samling. Här ett par strofer, söm må vittna
om diktens grundton och hållning:
Om ägaren oss dömt och glömt,
håll allt i gång!
Det gäller taga denna upptäckt värdigt.
Om bägaren med gift de svaga tömt
skall likväl deras arbete bli färdigt.
Om ovisshetens mörker fyller huset,
vi måste själva producera ljuset.
Det företag, som drives här,
får ej på mänsklig order slopas.
Om nettot obetydligt är,
om det om krascher och förluster ropas,
håll allt i gång,
håll eld och låten livets verktyg blänka!
Trots allt vi äro med att öden länka.
Ingeborg Björklund har i sin tidigare
lyrik ådagalagt en viss käckhet, en viss
nonchalant frejdighet, som inte varit utan charm.
Det har legat henne om hjärtat att munvigt
företräda feministiska ståndpunkter. Det må
nu vara hänt: på rappheten i hennes
advokatyr har det i varje fall inte varit något att
anmärka. Inför hennes senaste litterära
manifestation, ”Hemligt budskap”, måste man
emellertid med beklagande erkänna, att den
inte kan utlösa annat än mer ellej- mindre
negativa reaktioner hos läsaren. Det är
anmälaren komplett omöjligt att se några större
lyriska förtjänster i denna diktsamling, men
däremot avteckna sig med så mycket större
tydlighet dess fadäser. Någon eftertanke borde
sagt författarinnan, att sådana slagdängor
som ”Till flickorna” inte ens gå an som
privatpolemik, och att sådana försök att anslå
en folklig balladton som ”Flickan på
hamnkrogen” och ”Silverkannan” äro mönstra av —
banalitet. Tar man del av en av de aforismer
som avsluta detta dikthäfte, måste mycket i
denna samling framstå i en ganska ironisk
belysning. Ingeborg Björklund har inte små
fordringar på en verklig poet: ”En verklig
skald måste vara så känslig, att varje hans
handling och varje händelse utlöser en
reaktion; måste samtidigt vara nog kylig och klar
att kunna iakttaga denna reaktion; måste ha
nog starkt minne att kunna bevara den så att
den tillsammans med andra bildar en
erfarenhet; och måste slutligen ha formkänsla nog
att på ett levande och stilrent sätt kunna
meddela sin erfarenhet åt andra.” Det är
sannerligen inga futtiga krav; men hennes senaste
dikter illustrera inte ens tillnärmelsevis dessa
maximer. Varma och okonstlade tonfall vill
707
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
