Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Hellström, Gustaf, Det var en tjusande idyll..., anmäld av Holger Ahlenius - Värnlund, Rudolf, Man bygger ett hus, anmäld av Eyvind Johnson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
kantskap med Bergsons filosofi redan före
Englandsresan. Tyvärr blir det aldrig fullt
klart, om den första bekantskapen endast varit
indirekt, via ”den lille filosofen”, det vill
säga John Landquist, eller redan nu fördjupats
genom egna studier. Även själva tillägnelsen
kunde varit bättre belyst. Alltnog — det blir
till den frigörelse från determinismen, som
skymtar i ”Kaos”novellen ”Tomrummet”. Och
det blir en upplevelse av friheten och livets
ständigt nyskapande kraft, som i misärens
och svältens dagar får en pinsam likhet med
den grymma slumpen.
Intimt förknippad härmed är historien om
hur den egna skapardriften vaknar till liv och
pockar på tillfredsställelse. Förgäves söker
Stellan Petreus koncentrera sina krafter på en
litteraturhistorisk licentiatavhandling; i hans
inre gör sig det försupna stadsbudet från
barndomsstaden påmint gång på gång, låter
sig inte nedtysta, vill leva sitt eget liv. Den
ansatte ger efter till sist, och ”Träbenet” i
”Kaos” kommer till. Skapelseprocessens
smärta och salighet bli oss uppenbarade, men
också dess följdföreteelser: självkritikens
vånda, förläggarskräcken, recensionsfebern,
och den yttre framgångens flyktiga
brittsommar. Det är historien om en författares
tillblivelse, en författares invigning i det
bitterljuva kall som skall bli hans. Därmed är
ett av de viktigaste kapitlen i Stellan Petreus’
levnadsbeskrivning avslutat. Det är
värdefullare att äga än de flesta andra.
Mindre intresse har man till övers för
småskolelärarinnan, som hamnade i det dåliga
huset vid Apelbergsgatan, och som skildrats
i den svagaste av ”Kaos”novellerna,
”Professorn eller människovärdet”. I anmälarens
tycke intar hon ett väl stort utrymme i årets
bok; efterkrigsfolket kan nu aldrig riktigt
fatta förkrigsgenerationens sentimentala eller
romantiska inställning till den så kallade
”fallna” kvinnan, men så som hennes öde
här tecknats blir det ett nytt prov på det
sociala intresse och den sociala ”goodwill”,
som varit så bestämmande för Hellströms
hela författargärning. Sin yttersta, mest
personliga förklaringsgrund får denna inriktning
i skildringen av Stellan Petreus’ ekonomiska
nöd, sedan morfadern ruinerats och
underhållet torkat in. Den egna erfarenheten av
fattigdom, svält och umbäranden måste dock
ha varit av avgörande natur härvidlag, låt
vara att den återgivits med ett slags torr
galg-humor, som egentligen motsäger den bittert
ironiska boktiteln, men som bäst vittnar om
hur fritt och osentimentalt Gustaf Hellström
numera förmår se på sitt eget ungdomsjag.
Och den slutliga räddningen genom
anställningen som Londonkorrespondent och
förläggarens tusenlapp kommer som ett under från
ovan, en bekräftelse så god som någon på
den bergsonska läran — trots allt, i elfte
timmen! . . .
Flera av huvudlinjerna i Hellströms
författarskap har till läsarens stora och ogrumlade
glädje lagts upp till beskådan i ”Det var en
tjusande idyll . . .”: barndomsmiljön och
barndomsminnena, den källa ur vilken hans
egentliga diktning tycks ha runnit upp, och ur vilken
han skulle ösa ännu i sina yppersta verk av
långt senare datum, grubblet över
viljepro-blemet, som aldrig lämnat honom någon
riktig ro, den sociala medkänslan, som givit
hans verk dess varma underton, de vida
kulturpsykologiska perspektiven, slutligen
själv-bespeglingen och den återhållna, något bistra
humorn. Blott en saknas: kosmopolitismen.
Men kanske vågar man nu åter hoppas, att
det återstående stora kapitlet i Stellan Petreus’
och därmed också i Gustaf Hellströms
själshistoria, mötet med den anglosachsiska
världen, inte skall förbli oskrivet? !
Holger Ahlenius
Värnlunds största roman
RUDOLF VÄRNLUND: Man bygger ett hus.
Tiden. 6: 75.
Man kan inte med fog påstå att Rudolf
Värnlund blivit förbisedd av den väldiga
skrivbordsmakt som så många yngre
lit
teraturkritiker med förtjusning representerat
i sitt ivriga bedömande av modern svensk
litteratur. Värnlunds namn nämns ofta, han
har diskuterats och själv diskuterat med
frenesi, och själva det område han på sitt sätt
710
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
