Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Värnlund, Rudolf, Man bygger ett hus, anmäld av Eyvind Johnson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
kartlagt har utsatts för upprört klander: såna
djur finns inte, och om de finns så bör
författaren för Guds skull inte tala om dem. Just
ämnes- eller låt oss säga miljövalet tycks ha
sårat flera av Värnlunds kritiker. Visst existerar
dessa förstäder och denna del av Söder,
Värnlund berättar om, men varför kan inte herr
Värnlund, som dock är en så stor begåvning,
skriva om något annat? Eller varför slutar inte
Värnlund att skriva under några år? Eller
varför lär sig inte Värnlund att betrakta tillvaron
ur kritikern X:s synpunkt; då skulle det vara
mycket roligare för X. att skriva om honom!
Trots att man erkänt att Rudolf Värnlund är
en av våra främsta dramatiker och djupast
syftande romanförfattare, en skicklig berättare
och en kunnig och skarpögd psykolog, har
man ändå inte alltid velat ge honom den plats
i vår nya svenska diktning som man i
rättvisans namn måste inse tillkommer honom:
som en upptäckare och skildrare av nya
områden vilka inte ens den lätthäntaste
litteraturhistoriker i längden kan gå förbi, en diktare
med verklig linje, djup och bredd, som det
så vackert heter, en genuin och övertygande
författarpersonlighet. Sven Stolpe är inte helt
utan synd i detta fall; fast tyvärr saknar man
ett uppriktigt erkännande av misstag i fallet
Värnlund i Stolpes annars generösa
bekännelseskrifter. Ett sådant erkännande vore på
sin plats.
Värnlunds nya roman är ett fullviktigt verk
och en av de intensivaste studier i svensk
psykologi som kommit ut här i landet under
de senaste decennierna. ”Man bygger ett hus”
fullföljer linjen från de tidigare romanerna
men är mognare, fastare och klarare: den har
både den kraft, själva materialet och miljön
skänkt erfarenheten och den kunskap som en
skildring av subtila själsliga processer kräver,
i högre grad än någon av Värnlunds tidigare
böcker. Och verkan av romanen höjs genom
den enkla, strikta inramningen, den fasta, man
ville säga självklara kompositionen, som
glimtvis men ändå till slut fylligt ger de
medage-randes karaktärer och öden.
Så socialt nödvändiga företeelser som
husbyggande bottnar ofta i sådana asociala ting
som mark- och konjunkturspekulation.
Byggmästaren, som i detta fall själv blir ett offer,
har trots allt resning, även om han inte är
någon Solness: bygget, som närmast
tillkom
mer av en slump, ett försök att gripa tillfället
och utnyttja det, blir på ett visst sätt hans sista
allvarliga försök att hävda sig som individ.
I hans spel mot ännu starkare ekonomiska
makter utnyttjas arbetarna, men det är moderna
arbetare utan stora illusioner och som själva
vet att hävda sig. Striden mellan arbetare och
arbetsgivare, arbete och kapital är hård men
inte obarmhärtig; det görs trevande försök till
ett för bägge parter nödvändigt samarbete. Det
är strävanden där all onödig sentimentalitet är
utrensad och allt umgänge så frasfritt som
möjligt. Värnlund har klart uppfattat och
skildrat detta (som ingen före honom här
i landet), att arbetaren, i synnerhet städernas
industriarbetare, nödvändigtvis måste
utvecklas till en oerhört verklighetsbetonad varelse,
medveten om att han aldrig får någonting och
likaledes medveten om hur långt han för
tillfället kan gå i sina krav. Han hatar inte
arbetsgivaren och liknar på intet sätt den något
lågande yngling som började slå sönder
möblerna i en av våra folkhögskolor under den
motiveringen att de var frukter av en
kapitalistisk kultur. Tvärtom ligger nog sanningen
mer i Värnlunds uppfattning: att arbetaren är
en kulturvarelse som visserligen ännu kan ha
sin animala kraft kvar men också kan
formulera sina krav med realistisk blick för
möjligheterna, en taktiskt kunnig och logiskt
tänkande människa.
Arbetarklassen är en massa och verkar
massa genom sin storlek, sina fackliga
aktioner, sina politiska manifestationer och sina
enhetliga ideologier, men det är en massa som
rymmer en mycket hög procent personligheter
eller i varje fall något så när självständiga
individer. Värnlund som ofta förut och även
denna gång skildrat kollektivet i verksamhet,
i strid eller arbete, har tryckt på denna punkt:
varje arbetare i hans roman är en
representant för klassen, men samtidigt är de alla
utpräglade och nyanserat skildrade individer,
öden med sin egen dramatik, ibland stora men
alltid sedda mot en realistisk bakgrund. Ramen
för ödena är i de flesta fall arbetarklassen,
men själva tragiken är — om man får uttrycka
det så — klasslös. De dj upaste
förutsättningarna är allmänmänskliga och likaså de
yttersta verkningarna. Värnlund höjer sig
i denna mening upp till D. H. Lawrence; man
har lekt Lawrence en smula i vår nya
littera
711
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
