Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Johnson, Eyvind, Nattövning, anmäld av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
lektet och den djärvaste artisten bland de
yngre prosatörema kunde omöjligt ha sagt
sitt sista ord i ”frågorna” med den hel- eller
halvhjärtade primitivistiska förkunnelsen i
”Regn i gryningen”. Den som haft detta på
känn öppnar den nya boken med särskilda
förväntningar; och han blir inte besviken.
Till en början konstaterar man, att den
strama formen i Olofromanen åter brutits
sönder i ett otal skärvor, som i kaleidoskopisk
växling och rörlighet spegla tidens egen
förvirring och brustenhet. Eyvind Johnson
arbetar nu med korta avsnitt i snabbt skiftande
följd, och inom den visserligen snäva ramen
av ett dygn rör han sig obesvärat fram och
tillbaka i tiden. Den durkdrivna och
flerbott-nade tekniken hos denne medvetne modernist
har tycke av både Dos Passos, Huxley och
Joyce. Effekten uteblir i allmänhet inte men
är kanske någon gång en smula lättvunnen,
som då en skräcksyn från spanska
inbördeskriget oförmedlat sättes mot ett par svenska
struntpoeters gruff om rim och stil. Men det
hela kompliceras ytterligare därigenom att
handlingen rör sig på tre olika plan: ett
objektivt berättande, ett de fritt löpande
associationernas och ett meditativt och reflekterande
med journalutdrag och referat av tankegångar.
Dessa plan äro sällan renodlade, glida
ständigt över i varandra eller kunna momentant
täcka och komplettera varandra, ungefär som
då man byter bilder i en skioptikonappatat.
Att bli banal torde ligga utom Eyvind
Johnsons förmåga, men rätlinjighet och chosefrihet
äro inte hans kardinaldygder. I ”Nattövning”
har det spexiga och det makabra blandats
med ärlig indignation och infernalisk satir till
en oroligt jäsande brygd, som inte hunnit
klarna av men har en stark och absolut
egenartad smak.
Spexigheten har tagits i anspråk för
interiörerna från det stora bokförlaget, för den
befängda önskedrömmen (?) om
”groggrummet” med fri barservering och särskilda hörn
för olika slags skribenter, för glimtarna av
svenskt krogliv med lutsång, men den finns
med som halvdold spets också i den allvarligt
menade satiren mot hemmanasseriet och i de
lugubra partier som handla om spågumman
och det gamla snaskiga paret Jesper och Elvira.
Eyvind Johnson har efter Hjalmar Bergmans
död varit vår främste djuppejlare av de
irrationella och driftbestämda impulserna; det
sönderfallna själslivet hos den försupna begrav
-ningshyenan Elvira och den senile erotomanen
Jesper blottlägges i dialog och inre monolog
med kusligt övertygande skärpa. Det är en
studie i det makabert undermänskliga, som
åter visar var författaren har sin speciella
styrka, men som kanske inte är så väsentlig
för själva samhällsskildringen som dess
omfång kunde tyda på. Utan att alltid fylla någon
funktion eller äga så starkt inre sammanhang
slingras på detta sätt motiven omkring
varandra, nyckfullt, arabeskartat, för att i ett par
fall bara löpa ut i sanden. Inte minst därför
blir varje referat omöjligt.
Bokens friska, groddkraftiga kärna är
emellertid satiren mot nationalsocialismen: en
hemmasvensk bildserie med anknytningar till
dagskrönikan och europeiska mellanstick, som
vidga perspektivet. Där framföres till välförtjänt
spott och spe det gängse typbeståndet, sådant
det framgått ur sociala och psykologiska
betingelser: den deklasserade akademikern, den
beträngde småföretagaren, riden av hat- och
ressentimentkänslor, den svärmiske och
förvildade skolpojken samt rena äventyrare och
skumma individer, för att inte tala om tyska
mullvadar och underblåsare. Kring hela
samlingen står den sedvanliga, väl träffade
atmosfären av överkompenserade
mindervärdighets-komplex och sexuell abnormitet. Man känner
igen den ansträngt heroistiska jargongen, de
militära laterna, stinkbombskastandet, de
själv-gjorda attentaten och enleveringarna — allt lika
barnsligt och löjligt men ändå lika farligt som
när riktiga barn leka med elden. Och Eyvind
Johnson låter det inte stanna vid lekfullt
diabolisk karikatyr. Han ser allvarligt nog på den
svenska varianten av morbus germanicus och
låter den ta sig utlopp även i vapensmuggling,
människoexport, polisjakt med gangsterfasoner
samt överfall på enskild person. Detta parti
av boken är enkelt, rättframt och dramatiskt
berättat — utan alla omsvep. Slagkraften
minskas inte av de eventuella överdrifterna.
Eyvind Johnsons egen kommentar finner
man slutligen (vågar jag tro) i författaren
A. M. Torpares betraktelser, som med sitt
distinkta parlando ackompanjera händelsernas
kakofoni. A. M. Torpare är en gammal
välkänd figur i Eyvind Johnsons produktion.
Senast stötte man på honom i ”Regn i
gry
713
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
