Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Johnson, Eyvind, Nattövning, anmäld av Holger Ahlenius - Browallius, Irja, Elida från gårdar, anmäld av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
ningen”, där han till på köpet var kluven
i två, och där hans ena hälft hade ett och
annat att säga om vantrevnad i kulturen och
om kulturen som något hämmande och
förkvävande. Det var på den tiden han trodde
på ”de djupa instinkterna hos mänskan––––
ett slags tro på blodet, på regnet, på den
ohämmade utlevelsen —”, såsom det nu heter
i ”Nattövning” (sid. 259), samtidigt som det
talas om hur långt borta detta är efter några
år och hur snabbt världens ansikte förändrats.
Ja, den storm av politiskt kulturhat och
politisk primitivism som blåst upp från
Centraleuropa har gjort de flesta av tjugutalets
svenska kulturföraktare betänksamma, och
i varje fall hör A. M. Torpare till dem som
ändrat position. Man konstaterar det med
oförställd glädje. Längs egna vägar och med
alldeles egna uttrycksmedel — som alltid —
kommer han fram till rätt mål: insikten om
att mänsklighetens nattjag inte alltid är en
frisk utan ofta en skämd källa, som behöver
renas med ande och förnuft. Han hånar dem
som äro så frikostiga med förståelse för det
nya Tyskland, i själva verket blott för att
slippa tänka på obehagliga saker, han ängslas
för att ”det mänskliga (jag menar det vi kallar
så: kulturen) går under” (sid. 121), och han
fantiserar om ”den frivilliga samverkan, de
samordnade drifterna, byggandet av
Mänsko-riket” (sid. 237). A. M. Torpare är det också
som med ohyggliga men på intet sätt
osannolika historier från koncentrationslägren söker
väcka Tomas Gyllems känsla för nazismens
offer, men först den egna, handgripliga
erfarenheten av dess metoder gör denne till öppen
motståndare.
Tomas Gyllem är en rätt suddig gestalt
i boken, en sökare, som trevar sig fram mellan
åsikter och människor. Som ingenjör vid en
vapenindustri har han blivit vållande till en
olyckshändelse, som krävt fyra människoliv.
Jagad av samvetskval driver han omkring halvt
utanför samhället, en man som inte duger till
annat än att göra vapen men inte längre står
ut med den hanteringen. Tills han en dag
— efter att ha misshandlats av nazister
—-inser att han kan ställa sin yrkesskicklighet
i de goda krafternas tjänst. A. M. Torpare
har redan förut kommit till liknande slutsatser.
Oxfordfolket bekänner sina privata synder
och kallar även vapenfabrikanten sin broder,
medan ute i världen kulsprutorna smattra och
bomberna regna över kvinnor och barn. Det
må ha sitt värde för den enskilda livsföringen
men ändrar inget väsentligt. A. M. Torpare
vet bättre; för honom är i nuvarande
världs-läge arbetarrörelsen den enda pålitliga
förvaltaren av de humana värdena, den enda
tänkbara ecclesia militans, som har bestämda
mål och rör sig på framkomliga vägar. Och
med bitter klarsyn inser han, att det en dag
kan bli nödvändigt att gripa till våld för fred
och rättvisa, våld för att döda våldet — för
att rädda det humana, hur paradoxalt det än
må låta.
A. M. Torpare är inte ensam om dessa
tänkesätt. Den självlärde författaren och den
misstrodde akademiske humanisten, som för inte
så länge sedan hade anledning nog till ett
eller annat nappatag om primitivitet och
kultur, kunna nu lugnt räcka varandra handen
i åsiktsgemenskap och till gemensamt värn
mot barbarernas anlopp. Ty Eyvind Johnson
är vunnen för humanismen, och kritikern ger
honom obetingat rätt i att denna har sitt
främsta, kanske snart sitt enda stöd i
arbetarrörelsen. Europas bourgeoisie har skändligen
svikit de humana idealen. Holger Ahlenius
Stamp-Elida
IRJA BROWALLIUS: Elida från gårdar.
Bonniers. 7: 50.
Med ”Synden på Skruke”, en av fjolårets
bästa svenska romaner, knöt Irja Browallius
de vackraste förhoppningar till sin person.
Redan med denna sin nästa roman infriar hon
dem på ett övertygande sätt. Hon måste
hädan
efter räknas till våra betydande författare och
till våra ännu färre verkliga epiker. Efter
Vilhelm Moberg tycks hon vara den kraftfullaste
berättaren och trovärdigaste gestaltskaparen
i modern svensk prosa. Liksom denne har hon
hittills lämnat sitt yppersta i bygdeskildringar.
Den bygd som skildras i ”Elida från
går
714
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
