Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Browallius, Irja, Elida från gårdar, anmäld av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
dar” är densamma som i ”Synden på Skruke”,
en icke alltför tättbefolkad skogs- och
slättbygd någonstans i norra Närke, Västmanland
eller Uppland. Stamp-Elida växer upp på ett
fattigt hemman inte långt från gården Skruke,
vars invånare dock inte spela någon roll
i denna roman. Hon är oäkta barn till en
duktig kvinna, som sliter ut sig för en
odug-ling till karl och flera ungar. Elida har ärvt
sin mors duglighet och har trälat tåligt i kök
och på åker från det hon lärt sig gå. De enda
avbrotten i hennes av slit och gräl uppfyllda,
enformiga tillvaro är när fästmannen Linus
kommer ned till gårdarna och stannar över en
lördagsnatt på hennes vindskammare. Det är
meningen att de två ska gifta sig när Linus’
föräldrar äro mogna att överlåta sitt
skogstorp.
Men en dag gör sig den förmögne
handelsmannen Villgott från Skinnarbäcken ärende
ned till släktarn som bor bredvid Stamps. Den
verkliga avsikten med hans besök är att ta
sig en titt på Elida, som han vill städsla i sitt
hem, medan Alfrida, hans hushållerska, är på
lasarettet. Förslaget kommer också fram och
antas med tillfredsställelse av Elida och hennes
mor. Att få komma till Skinnarbäcken om
också blott som piga är ett socialt avancemang,
och det väcker genast misstänksamhet och
avund hos de övriga invånarna på gården.
Villgott är traktens pamp och som sådan
föremål för stor respekt, men hans rävaktighet
och snikenhet ha gjort honom impopulär.
Skinnarbäcken och dess folk stå ovanför men
också utanför bygdens förtroliga gemenskap.
Dit kommer nu den ambitiösa Elida, och
hon har omedelbart framgång hos Villgott,
som trots sina snart sextio år inte förlorat
intresset för kjoltyg. Elida motsvarar till fullo
hans förväntningar som arbetskraft, och hon
är därtill behagligt ung att se på i jämförelse
med den vissnade och förgrämda Alfrida.
Elida är bländad av de stora förhållandena
på handelsgården och av sin egen upphöjelse.
Hennes föregående liv inklusive Linus ter sig
från denna utsiktspunkt platt och intetsägande.
Hon är mån om att vara husbond till lags
och få stanna. Men efter en tid återkommer
Alfrida, som Villgott i tjugu år trots att han
haft sina modiga förpliktelser lyckats undgå
att gifta sig med. Den gamla kvinnan ser
omedelbart i den nya pigan en farlig med-
tävlerska och försöker köra ut henne ur huset.
Men Villgott lyssnar inte på det örat. Han
har praktiska ekonomiska skäl för att behålla
Elida som arbetskraft och med dem övertygar
han slutligen Alfrida. Men striden mellan
husmor och piga fortsätter i det tysta. Villgott
söker med stor förslagenhet hindra öppna
sammandrabbningar, och genom att i hemlighet
uppmuntra Elida och förespegla henne
giftermål köper han till sist hennes gunst. Vid det
laget har också driften att komma sig upp
besegrat varje annan drift hos den fattiga
flickan, och hon förskjuter med föraktblandat
medlidande definitivt den stackars Linus. Detta
torftiga och segslitna spel mellan Elidas
ärelystnad, Villgotts halvt senila kärlekskrankhet,
Alfridas hat och Linus’ otympliga svartsjuka
och sorg är framställt med stor psykologisk
säkerhet och en långsam men obönhörlig
stegring av spänningen.
Undan för undan flyttar Elida fram sina
positioner, tills hon trängt ut Alfrida ur huset
och fått Villgott i brudstol. Hon är en streber,
men mera av instinkt och självbevarelsedrift
än av beräkning. Hon har haft en usel
barndom, och det faller henne aldrig in att hon
kan handla orätt när hon begagnar tillfället
att få det bättre. För gods och gull säljer
hon kropp och själ, men hon har ingen känsla
av fysisk eller moralisk degradering. När hon
äntligen sitter som matmor på Skinnarbäcken,
erfar hon tillfredsställelsen hos den som gjort
ett gott dagsverke. Men hennes triumf blir
inte lång. Ty nu när hon nått sitt mål inställer
sig tankar och krav som hon tidigare inte
haft råd att hålla sig med. Villgott, som varit
medlet att nå målet, blir henne vämjelig, och
ungdomskärleken till Linus blossar upp på
nytt. När lidelsen sällar sig till
egendoms-begäret drivs hon ut på farliga marker. Den
nyss så säkra klättrerskan grips av svindel:
några desperata steg och hon har störtat både
sig själv och sin värld i avgrunden. Som när
en spänd fjäder plötsligt brister och rullar
upp sig slutar berättelsen om Elida — den
gamla berättelsen om henne som vann världen
men förlorade sin själ.
Det är ett stort tema som Irja Browallius
tagit upp, och hon har valt att utforma det
långt ned på den mänskliga skalan. Det är
ett högt betyg åt hennes konst att hon ur ett
så föga utvecklat känsloliv och så vardagliga
715
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
