Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Browallius, Irja, Elida från gårdar, anmäld av Georg Svensson - Martinson, Moa, Kyrkbröllop, anmäld av Margit Abenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
ingredienser kunnat utvinna en effekt av
nästan monumental tragik. Till sin yttre dräkt
är romanen en realistisk folklivsskildring av
högst illusorisk verkan. Författarinnan låter
det med etnografisk noggrannhet observerade
materialet tala för sig självt och lägger aldrig
ut texten för läsaren. Figurerna karakterisera
sig själva genom sina tankar, ord och åtbörder,
och det är ingen av dem som inte är alldeles
levande och sann. Utom huvudpersonerna
minns man särskilt Linus’ föräldrar, det gamla
torparparet som ängslas för sin son. Ett litet
kapitel som det där Eleseus och moster
Johanna upptäcka att sonen ”hålls med” att
lära sig rättskrivning är en pärla av
berättarkonst som skulle hedrat Albert Engström.
Kriteriet på en god realistisk roman är att
man tycker sig veta mera om dess människor
än som verkligen berättats. ”Elida från
gårdar” har den egenskapen. Den öppnar
perspektiv på sina figurer, och läsaren känner
att han är oförhindrad att ströva vidare i dessa
perspektiv på egen hand och upptäcka ting
om vilka ingenting står skrivet.
Likväl är boken inte felfri. De sista sidorna
slå an en falsk ton. Elidas autodafé är en
romantisk slutvinjett som bryter stilen. Men
man tillger författarinnan den som ett utslag
av naivt behov att pränta ett vackert ”Finis”.
En så skicklig men i grunden naiv berätterska
som Selma Lagerlöf har gjort sig skyldig till
liknande banaliteter utan att det minskat vår
kärlek till henne.
Även Irja Browallius’ stil har sina brister.
Den är för rik på adjektiv som ofta upprepa
varann. Författarinnan är också svag för ordet
liksom: ”den klara, liksom genomskinliga
luften” (är inte luften för det mesta
genomskinlig?), ”kroppen var liksom utsugen,
utmattad av värme” (den var naturligtvis
utmattad av värme), ”Stamp-Viktor stultar i väg
som ett godsint, avsigkommet troll” (hur ser
ett troll egentligen ut?), ”Elida gick och bar
på en bitterhetens tagg, som liksom bränt sig
fast i hennes sinne” etc. De två sista citaten
visa Irja Browallius när hon är som sämst,
men dylika fadda bilder och patetiska
tongångar äro lyckligtvis sällsynta. Det skadar
dock inte att hon i fortsättningen är mera
på sin vakt mot det ”darr på rösten” som med
tradition från nittiotalet fortsätter att
äventyra våra bondeskildringar. Att Irja Browallius
har förutsättningar att bli en ordkonstnär
bevisar den virtuosa och mustiga dialektala
dialogen i denna liksom i hennes föregående
roman. Den är i både språkligt och
konstnärligt avseende ett mästerstycke.
Georg Svensson
Det ohjälpliga
MOA MARTINSON: Kyrkbröllop. Tiden.
6:50.
I Moa Martinsons sista bok förekommer en
scen där styvfadern i ett rus av brännvin och
förtvivlan sliter sönder flickans nysydda
finklänning från bröllopet i små, små remsor.
Den gången varken visar eller känner barnet
något trots inför oförrätten; hon anar, att här
är något dunkelt och invecklat som man inte
talar om: ”Jag kände att något fanns som inte
hade med lek eller brödet för dagen eller
någonting att göra. Det var det ohjälpliga, det
som följde som skuggan.”
Man har i Moa Martinsons självbiografiska
skildringar, där ”Kyrkbröllop” är andra delen,
i rätt hög grad känning av just det ohjälpliga,
som följer människorna hack i häl. Männen
är ganska djupt brutaliserade, men också ljusa
gestalter som modern kommer med all sin
begåvning och duglighet inte längre än till det
mest primitiva kavande efter brödkanterna.
Det finns i ”Kyrkbröllop” scener av ett sådant
mörkt och bittert elände, en så beklämmande
tyngd, att gråten sätter sig i halsen. Men
levande är det skildrat, oerhört levande och
sant. Det är för lidelsefullt konstnärligt för
att någonsin bli grått. Som alltid hos Moa
Martinson kan man i vissa kapitel önska mer
plan och sovring och ibland reagera mot vissa
pockande tonfall, men anmärkningarna
drunknar i den storslagna känslan av liv, kämpande,
skönhetslängtande, nedtrampat, lidande och
brännmärkt liv, som här får röst och gestalt;
man engagerar sig nästan barnsligt och
primitivt i det som sker — en vit duk på bordet,
ett gott ord eller en fridfull saga om enkel
godhet blir rentav strålande ting, blir sköna
andetag helt enkelt.
Det finns storartade scener i boken. I
centrum står det märkliga kyrkbröllop, som moster
Charlott inviterade till. Det är både gripande
och groteskt med sin stund av högtid och sitt
716
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
