Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Martinson, Moa, Kyrkbröllop, anmäld av Margit Abenius - Sörman, Py, De grönas stjärna, anmäld av Nils Bohman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
vilda slut. Det hela får en slags gloria över
sig genom den tavla av bruden i gryningen
som Moa Martinson målar med sitt mest mjuka
och fulltoniga penselspråk. En annan
minnesvärd scen är det nattliga besöket i morbror
Jannes barnöverfyllda utkantskåk. Det är
misär, grym och naken. Man glömmer inte
bilden av den gubbaktiga äldsta pojken: ”Han
var tolv år fyllda, och han hade som
grindpojke på morbrors marknadsresor lärt sig mer
om handelsmän, marknader, busliv, fattigdom
och hårdhet än som kan rymmas i tjugo
böcker. Han hade ett runt ansikte med ögon
som såg ut som om de slagits. Det finns ögon
som ser ut som om piskslängar snärtat till
iris.”
Människorna är desamma som i ”Mor gifter
sig”, skildrade med en bred ”rysk” inlevelse
och kraft, inte som hos Moa Martinsons
manliga kolleger egocentriskt uppfattade genom ett
särpräglat konstnärstemperaments skarpa men
trånga aspekt, utan mer fylligt fristående.
Denna författarinna får oss framför allt att
känna med människorna i deras sorger och
glädjeämnen. Hur levande framstår inte bokens
kvinnogestalter! Modern lär man mångsidigt
känna — en oförvillad, klartänkt personlighet.
Moster Charlott, med sina sympatier för det
som är fint, framträder mer rörande. Rolig
är också farmodern med sin spirituella vana
att vända på gängse talesätt: ”När nöden är
störst, är hjälpen minst” och så .vidare. Och
den sturska och styvsinta flickungen själv, med
det medlidsamma sinnet, är ett förtjusande
barnporträtt, tecknat med en rätt välgörande
kärvhet.
Som kulturbild är ”Kyrkbröllop” av stort
intresse. Den ger ett brottstycke ur kvinnornas
historia bland annat. Moa Martinson är ju
alltid något av krönikör och tolk, och när hon
målar den stora fabriksstadens bakgård med
sina kullerstenar och den väldiga pumpen och
en åldrig patina över alla nötta, primitiva ting,
har man en känsla av att hon ger röst åt ett
släkte som funnits till sen hedenhös. Mycket
av det som skildras i ”Kyrkbröllop” har
kanske numera dränerats. Men när författarinnan
ser tillbaka, blir bilden ändå inte helt
negativ. Det fanns hunger efter andligt liv. Och
djup sammanhållning i misären. Man läse till
exempel om brevet till farmodern på
fattig
stugan: svärdottern dikterar in i det allt ljust
som går att skrapa ihop, mening efter mening;
det blir så ljust så .. .
Om också inte otadlig och inte i alla
avseenden tilltalande, hör nog ”Kyrkbröllop” till
det bästa Moa Martinson har skrivit,
fängslande och medryckande som konst — också
i sin skildring av det ohjälpliga.
Margit Abenius
Samtidssatir
PY SÖRMAN: De grönas stjärna. Bonniers.
6: 75.
Förnimmelsen av att leva på en främmande
planet är i dessa tider naturlig för varje
europé med humana instinkter, och i sin
senaste roman har Py Sörman understrukit
sitt främlingskap på jorden just nu genom
att ge den en ny astronomisk beteckning, De
grönas stjärna.
Handlingen i boken är i korthet följande.
En person har under en flygfärd i stratosfären
på egendomligt sätt förolyckats men med livet
i behåll hamnat på en förut okänd planet, där
han, när skildringen börjar, åtnjuter vård på
ett ”nervpensionat”, det vill säga
sinnessjukhus. Diagnosen på honom lyder ”mannen utan
minne”, och han betraktas som en ganska
farlig individ, därför att han inte vill acceptera
den föreliggande verkligheten utan ständigt
talar om en annan värld, som han påstår sig
ha kommit ifrån. I sängen bredvid hans
ligger kemisten Midus, som har uppfunnit ett
universalmedel mot psykisk och intellektuell
undermålighet och därför internerats som
samhällets fiende nummer 1. Mellan Midus och
den andre uppstår vänskap, och det är om
deras gemensamma konspirationer till
förnuftets fromma, som bokens fortsättning
handlar. Genom en sällsam förväxling blir
jordmänniskan försatt i ställningen som chef för
ett ”nervpensionat”, och dit lyckas han efter
diverse svårigheter överföra Midus. Den ört,
som utgör huvudingrediensen i Midus’
livs-elixir, heter ”den blå blomman” (!), och det är
för att söka efter den, som de båda vännerna
beger sig ut på våghalsiga äventyr i skilda
länder kring den gröna planeten. De fängslas
av de gråklädda invånarna i Manus’ land, där
717
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
