Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Sörman, Py, De grönas stjärna, anmäld av Nils Bohman - Berg, Eva, Sju systrar, anmäld av Margit Abenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
de tills vidare inspärras; man anser även där
Midus som en farlig förbrytare, därför att
han känner till ett medel, som höjer
intelligensen. Men han och den andra kommer undan
med livet och utvisas till landet Kilia, som tar
vänligt emot dem. I en aristokratisk familj,
där mannens livsintresse är att ”schasa råtta”
och hustruns att ständigt vara upptagen av
struntsaker, får de till slut möjlighet att inrätta
det laboratorium, de drömt om. Men då
infinner sig olyckan i en kvinnas skepnad.
Midus’ hustru, Syra, uppenbarar sig plötsligt
på scenen, och viljelöst bedårad av henne,
fastän hon själv avskyr honom, lämnar Midus
allt i sticket och följer henne tillbaka till
Manus’ land, där hon utan vidare överlämnar
mannen och hans vän till myndigheterna. Och
det sista, vi får höra om deras öde, är deras
konfrontation med en exekutionspluton.
Det är alltså en fantastisk handling, som
upprullas för läsaren, och möjligt är också,
att den skulle ha fått verklig satirisk slagkraft,
om den hade berättats på ett annat sätt. Som
fallet nu är, saknar den i hög grad både udd
och färg. Författarinnan har inte haft nog
realistisk förmåga för att göra de fantastiska
länder, som omtalas, tillräckligt konkreta eller
nog fantasi för att göra vardagen fantastisk.
Det hela är alltför vagt, och inte minst den
(för övrigt välformade) litet väl
vardagsmäs-siga normalprosan förtar alldeles intrycket av
sällsamma upplevelser. Det är svårt att axla
Montesquieus och Swifts kappa, men även om
man inte har så höga aspirationer inom
genren, bör man dock först själv rannsaka,
om man överhuvudtaget lämpar sig för den,
innan man ger sig in i den. Det hade här
inte skadat. Nils Bohman
Pregnanta noveller
EVA BERG: Sju systrar. Wahlström &
Widstrand. 5:75.
De böcker av Eva Berg som undertecknad
tidigare har haft att anmäla i etern och
spalterna har hört till de ”hårdrecenserade”: man
har kunnat konstatera ett ganska fint och
uppdrivet sinne för natur, miljöer och atmosfär
och en käck konstruktiv talang, men gnistan
har inte sällan uteblivit, själva ”den värma
i snillet, som smälter tanka i tanka och vers
i vers” för att tala med en äldre bildad skald.
I författarinnans förra novellsamling var det
ett betänkligt avstånd mellan stämning och
handling, och även i den förtjänstfulla
romanen ”Ny kvinna” störs man av skarvar och en
något naiv avsiktlighet.
Så är det inte längre i ”Sju systrar”. Något
har hänt: författarinnan framträder här med
en samling mogna, pregnanta noveller, två av
dem visserligen obetydliga, men den första,
”Fånge över gården”, och den sista i två
partier, som heter ”Två sagor om fru Modén”,
och vilka tillsammans upptar två tredjedelar
av bokens volym, kvalitetsnoveller, starka och
intressanta. Det koncentrerade formatet tycks
vara den rätta uttrycksformen för Eva Berg.
Språket har fin precision, och kanske är det
det hängivna arbetet på formen, som till sist
har fört författarinnan in mot motivens
hjärtpunkt. Och så har gnistan tänts.
”Fånge över gården” skildrar en ogift flicka,
tjugunioåring, som hålls inspärrad i den
kvävande sommarvärmen i den lilla lägenheten
högst uppe över gården, där hon innebor hos
en ärbar gammal kvinnlig släkting. Det gäller
att hålla hennes tillstånd dolt för grannarna.
Den fångna vägrar hårdnackat att yppa
namnet på dramats manliga part för sin
vak-terska. Till sist sker en katastrof. — Ämnet
i denna originella novell borde från mänsklig
och sentimental synpunkt sett ge utrymme åt
tragik, medlidande och indignation. Men
författarinnan har lyckats pressa ned motivet ett
stycke djupare än så, under tröskeln. Vad den
ger är atmosfärer, det dova, stumma,
nedpressade i ett stycke liv. Kvävning och skrik.
Anspänning och chock. Stum pedal i klaveret
och brutalt forte. Det mest levande i novellen
är namnet, skriket som vill fram genom
läpparnas galler. Eva Berg har tidigare trevat
efter motiv med sådana elementära spänningar
och motsatser i; därför är det intressant att
läsa en så självständig sak på de elementära
och ordlösa känslornas område.
Den långa novellen om fru Modén, som är
ett riktigt konststycke i fråga om dramatiskt
förlopp och avslöjande porträttering, är mer
själisk och spänner över ett större
känsloregister. Inifrån helt och hållet är inte denna
egoismens och den likgiltiga fantasilöshetens
dumdryga representant, fru Modén med päls
718
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
