Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Berg, Eva, Sju systrar, anmäld av Margit Abenius - Ekberg, Gösta, Så vind och skörda storm; Rundquist, Per E., Sven-Patrik; Jacobsson, Nils, Vi från Österstad, anmälda av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
och piano, skildrad, men författarinnan har
inte heller stannat vid ytlig karikatyr; det
är något av Rebecca Wests avslöjande
teknik (”Världens salt” till exempel) i sättet att
karakterisera fru Modén med hennes eget
ordval, där ”kultur” och ”förfining” och ”ett
rikt inre liv” återkommer jämte ”plikten att
skapa lite skönhet i livet” och ”din sorg är
din” och så vidare. Men Eva Berg skriver här
varmare och spontanare än den ganska torrt
intellektualistiska Rebecca West. I den bistra
film ur fru Modéns rika inre liv, som på ett
så spännande sätt vindas upp bakåt i tiden,
glider in också en kärleksskildring i barnsligt
rosa, glans och glitter, en scen från Pafos ö,
med lätt hand framtrollad; den har både
jordisk livsvärme och stjärnors gripande glans
över sig, ett evigt ögonblick, ”den höga
livs-minuten, glittergjuten”. Det världsliga,
tillfälliga faller här av som löjliga plagg, men
Eva Berg skildrar just miljöer mycket
individualiserat. (I ”Solfjädern” har författarinnan
däremot inte lyckats göra det banala till poesi:
det tas för tungt på det mimosaartade motivet,
som också genast slokar.) Till sist dominerar
och triumferar naturligtvis fru Modén i ett
novellslut, som liksom i ”Fånge över gården”
kommer överraskande och ändå förberett.
Inte på alla sidor i ”Sju systrar”
undkommer Eva Berg det lättköpt habila, som är så
farligt därför att det aldrig är riktigt sant,
men i stort sett är boken ett glädjande
framsteg, och det är att hoppas att författarinnan
fortsätter att fördjupa sig i väsentliga motiv,
både åt det ordlösa, elementära hållet och det
mer själsligt fasetterade och mångstämmiga.
Margit Abenius
Romandebuter
GÖSTA EKBERG: Så vind och skörda storm.
Norstedts. 7: 50.
PER E. RUNDQUIST: Sven-Patrik. Gebers.
5: 75.
NILS JACOBSSON: Vi jrån Österstad. Gebers.
5: 75.
De tre ovanstående författarnamnen ha,
anmälaren veterligt, inte tidigare uppträtt på
det litterära marknadstorget. Deras respektive
romaner äro alltså förstlingsverk och — det
må tilläggas — tre både i fråga om
konstnärlig kvalitet, människouppfattning, ton och
hållning fullkomligt skilda verk.
Modern svensk litteratur saknar inte
talangfulla exegeter, då det gäller att uttolka den
lantliga människans själsliga text. De ha
därvid på grund av samhällsutvecklingen tvingats
ta ställning till problemet land—stad och det
spänningsförhållande, som onekligen blivit en
följd av det urbana livets utsöndring ur det
tidigare relativt enhetliga .svenska
bondesamhället. Att ställa stadsmänniskan i kontrast till
den rustika människan har varit ett
älsklings-tema för mer än en ung svensk författare.
Man kan säga, att Gösta Ekbergs kompakta
och gedigna debutroman, ”Så vind och skörda
storm”, delvis vidrör samma problem.
Men endast delvis. Visserligen känner sig
den kvinnliga huvudpersonen i hans roman
ha sin naturliga förankring i stadsmiljö, och
visserligen söker hon på allt sätt förmå sin
man, den tunge och tungsinte bondsonen Otto
Olsson, att överge den sydsvenska
fädernegården och söka slå rot vid en stadsgata, men
detta berör mer romanens ytterverk än dess
egentliga kärna. Cecilia, kvinnan och den onda
anden i denna berättelse, tillhör ett rotlöst släkte
såtillvida att hon har tattarblod i ådrorna. Hon
är till sina djupaste instinkter en asocial natur,
hetblodig, i grunden lättjefull och
njutnings-lysten, fiken efter vinning, oförskämt ockrande
på sina närmastes efterlåtenhet och tafatthet.
Hon får med ett lättfångat byte att göra i den
erotiskt mycket sent vaknade Otto Olsson. Det
är en man, som alltsen siri tidigaste barndom
stått under modersmakten. För sent har han
glömt att släppa den av egoistisk trångsynthet
och luthersk syndakänsla uppfyllda moderns
kjortelfållar. Det blir hans livs olycka.
Fyrtioårig blir han som ett rö i det heta
vinddraget av den varmblodiga Cecilias
förföriskhet. Denna kvinna, något av demon och något
av vampyr, men i romanen framställd med en
måttfull saklighet, som gör henne till en hela
tiden trovärdig gestalt, vet att driva modern
i döden och svägerskan från gård och grund.
Som de evigt parasiterande gästerna i en rysk
herrgårdsroman, som ett slags
Gösta-Berling-följe slå sig Cecilias släktingar ned på gården
för att som snyltgäster i veckotal fylla dess
gemak och vardagsrum med buller och bång.
719
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
