Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Anderson, Maxwell, Mayerlingdramat, anmäld av Artur Lundkvist - Sackville-West, V., Pepita, anmäld av Ruth Hedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
dramats logik inte nödvändigtvis kräver det
(så ”Winterset”). Han har sinne för
tradi-tionsbetingade effekter och lyckas ofta göra
sitt beroende av dramatiska arketyper och
stilmönster till en styrka. ”Mayerlingdramat”
(som egentligen skulle heta något sådant som
”Kungamasker” i översättning) ekar av
sen-romerskt kejsarförfall och av de shakespearska
kungadramernas åska. Och i den historiska
tilldragelse från femtio år tillbaka varur han
hämtat motivet till sitt drama har han typiskt
nog återfunnit Hamlettragediens oförminskat
aktuella schema. Detta skådespels
gravkam-marstämningar och bittra litanior om ”ruttna
kungar” är knappast heller amerikanskt
inspirerade, ehuru man måhända till dels bör
betrakta dem som en amerikansk demokrats
uppgörelse med ”dårhuset Europa”.
Maxwell Anderson har alltså gjort sin
kronprins Rudolf av Österrike till en ny Hamlet,
en olycklig kejsarson som avskyr sin faders
våldsvälde, en tvivelsjuk idealist som begär
det omöjliga och föredrar att välja intet när
han icke kan få allt. Ryckt med av
upprors-strömningarna står han plötsligt med makten
i sin hand, blott för att finna sig underkastad
maktens och det blodbesudlade arvets
förutsättningar: ogärningar och förtryck. Kvinnan
som han satt sitt hopp till visar sig ha förrått
honom, hennes kärlek har varit köpt åt honom
innan han vunnit den och därför är den nu
värdelös för honom. Han säger till henne:
Min själ är grymmare än din, fördärvad,
förtvivlad, trolös, utan hopp om tro
till män och kvinnor eller till mig själv.
Det är för att bevara en sista gnista av tro
(han på sin omutlighet inför livsuppgiften, hon
på sin kärleks äkthet) som de båda berövar
sig livet. Kvar blir den gamle kejsaren, tyngd
av sitt livs ensamhet och ödsliga overklighet,
eh av de skuggor ”som medeltidserövrarna
har kastat”, en av de djävulsmasker som spytts
upp ”av underjordens eruptiva krafter för
länge sen”.
Som dramatiker söker Maxwell Anderson
tragedien var han kan finna den, i ett
gangsteruppträde eller i en tillspetsad historisk episod.
Han behöver konflikten mellan världens onda
arv och den enskilde individens goda vilja,
mellan mänsklighetens gamla bottenlösa cynism
och dess ständigt pånyttfödda tro. Själva
trage
dien består för honom i förhållandet mellan
det ondas ogräsfrodiga möjligheter och det
godas karga villkor, dess ofta paradoxala
omöjlighet. Liksom O’Neill syiies han ha
känning av den moderna tragödens brist på
uttrycksmedel, på vägande ord och meningsfulla
symboler. Det kan ha föranlett honom att
gripa till blankversen och de klassiska ekona,
vilket dock icke inneburit någon verklig
lösning av tragedidiktarens problem. Han har
heller inte lyckats erövra blankversen som ett
mera personligt instrument; den förblir en stil,
en förklädnad, en attityd. Men även om den
ofta är famlande och kraftlös äger den dock
ställen med resning:
Jorden kretsar ständigt runt om solen
och män och mänskovanor plånas ut
eller förändras. Instängd i ert mörka
gemak har ni betraktat världen som
en oavlåtlig vinternatt, befolkad
av tysta spindlar, vilka väva tyst
på sina nät och äta sina flugor
och iakttaga allt, men inte våren.
Men ni har inte kunnat binda fast
det hjul, som vrider stjärnorna, och inte
få floden tjudrad vid en longitud
med bindlarna för era egna ögon.
Citatet står här även till heder för
översättaren, som med hjälp av naturlig fyndighet
förefaller ha lyckats väl i sin strävan efter
exakthet. Artur Lundkvist
Pepitas dotter
V. SACKVILLE-WEST: Pepita. Översättning
av Ingeborg Essén. Bonniers.
7: 50.
Titeln ”Pepita” är det minst vederhäftiga i
V. Sackville-Wests bok om sin sällsamt
sammansatta familj. Den spanska
zigenarskönhe-ten-dansösen har icke hörsammat sin engelska
dotterdotters invokation: ”Uppstå igen ifrån
de döda! Kom tillbaka till mig!” Möjligen
har hon på omvägar inspirerat
namngiv-ningen; böcker om berömda dansöser ha ju
sin givna publik, och i Pepitas släkt tyckte
man om lurendrejerier. Ett fantastiskt långt
svart hår, otroligt små smala fötter — några
andra konkreta detaljer får man inte om
Pepita. Läsaren kan inte ens säga med
Sehl-stedt: ”att jag sett Pepitas ben tackar jag
726
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
