Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Sackville-West, V., Pepita, anmäld av Ruth Hedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
ödmjukast.” Däremot kan han med fog säga
sig ha träffat Pepitas dotter livslevande, ”och
det är vackert så!”
Pepita var som sagt dansös och från
Spanien med zigenarblod på mödernet och
en spansk hertig som föregiven far. Hans
faderskap är givetvis av tvivel höljt, det finns
ingenting som inte är tvivelaktigt i Pepitas
härstamning. Hennes ömma moder söker vid
ett tillfälle muta sin son att mörda Pepitas
lagvigda make, dansören de la Oliva, för att
underlätta hennes uppstigande till nya
höjder. En ung engelsk diplomat har nämligen
blivit hennes älskare, och Pepita föder honom
barn på barn. Diplomaten blir en gång
instängd av engelska konsuln i Lissabon för att
hindras från att bli indragen i tvegifte, men
någon legitimering av barnaskaran har likväl
icke kommit till stånd, när Pepita dör i
barnsängen n:r 7 år 1870. Avkomman placeras av
den förvirrade fadern delvis hos modern till
en ströälskare som råkat närvara vid Pepitas
dödsbädd. Den tystlåtne aristokraten Lionel
Sackville blir inte lättfattligare genom detta
handlingssätt. Kanske uppfattade han
med-älskaren som en onkel i familjen! — De
spanska anförvanterna sjunka nu tillbaka i
obemärkthet och elände, under det att fadern till
Pepitas barn blir lord och Englands minister
i Washington. Och nu gör Pepitas äldsta
dotter, Victoria Josefa, sin uppseendeväckande
entré. Efter att i nio år ha varit levande
begravd i kloster hamnar hon utan
mellanlandning som värdinna i ministerhotellet och går
ett strålande societetsöde till mötes. Det är
en intrigerande faster hon har att tacka för
den lyckade starten, och så gamla drottning
Victoria, som ger avkall på sina berömda
sedlighetsprinciper för denna sköna oäktings
skull. För andra gången faller en Sackville
för den spanska skönheten. Victoria Josefa
äktar sin kusin, och frukten av detta
äktenskap är just författarinnan, som alltså är
blåblodig Sackville i kvadrat och ändå
bära-rinna av de mustiga safter som runnit till
från Spanien. Hennes tacksamhet över det
främmande tillskottet verkar lite överdriven
för den som inte sett hotet att vara en ren
Sackville i vitögat.
Större delen av ”Pepita” handlar om Pepitas
dotter. Förhistorien får sitt berättigande som
förklaring och bakgrund till lady Victoria
Josefa Sackville. Så har emellertid
författarinnan själv inte fattat sin uppgift. Hon
pressar Pepitamaterialet till det yttersta och
understryker det romantiska i
händelseförloppet, så att det ibland blir besvärligt att
upptäcka det. Det är som om en ny person toge
till orda, när skildringen når fram till
författarinnans mor. Stilen blir enkel, säker och
precis.
Bländande skönhet och oemotståndlig charm
äro blott detaljer i den slösande
barockutrustning naturen bestått lady Josefa. ”En kvinna
av stora mått, av stora mått”, suckar en domare
som fått genomkämpa en process med henne.
Ja, utan tvivel. Men en berg- och dalkvinna,
tacksam att skildra, hisnande att läsa om,
fruktansvärd att leva med. Hon bygger
millionpalats och slumpar bort dem för en spottstyver,
allt under det att poststämpeln på begagnade
frimärken suddas ut för att spara porto. Hon
anlägger vidsträckta trädgårdar med ständigt
blommande rabatter och stenpartier av plåt
och porslin och gömmer överblivna
delikatesser i sängen, för att tjänstefolket inte ska
äta upp dem. Tidsindelningen är upphävd,
all vanlig mänsklig ordning likaså.
Trädgårdsmästaren tjänstgör som sekreterare,
advokaten fyller värmeflaskan, kökspojken
lagar maten, hovmästaren ligger till sängs i
nervsammanbrott. — Men är det säkert att
Pepita ensam bär skulden till detta underliga
tillstånd? Generationen efter lorden, som med
våld måste hindras från att föranleda bigami,
bör nog ha kunnat bli originell även om
bundsförvanten inte kommit från Spanien!
Men onekligen är det något av spansk
grandezza över lady Sackville mitt i förfallet och
ålderdomen, då hon sitter blind i sin
belamrade säng och skriver utan uppehåll,
slutligen bara en läslig mening: ”Det som har
varit har varit, och jag har haft min tid.”
Kärlek och skam ha inspirerat dottern till
hennes intressanta och läsvärda bok, en
alltför-låtande kärlek och en skam som måst bita
huvudet av sig själv för att vara möjlig att
bära. Ruth Hedberg
727
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
