Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fritiof Nilsson Piraten: Tre tallrikar. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRE TALLRIKAR
det sluta? Det är ju som att ge honom soppa
på en fjäder i stället för hönsbuljong.
Jag sätter mig att vänta på bänken under
vårdträdet, ty jag känner tillförordnade
provinsialläkaren, medicine kandidat Ensten från
Lund, och vill gärna tala med honom och höra
hans utlåtande. Från bänken ser jag prostens
sängkammarfönster, där rullgardinen är till
hälften neddragen, och jag frågar mig med
ängslan i hjärtat om det snart ska bli vitt
för fönstret.
Doktorn kommer och stannar länge inne hos
prosten. Fröken Viktoria har satt sig vid sidan
om mig på bänken, och vi känna oss som
parter i ett mål, som vänta på utslag.
— Fast han är ung, ska han va mycket
noggrann och grundlig, efter vad jag har hört,
säger hon.
Så blir då doktorn färdig med sin
undersökning och lämnar fröken Viktoria föreskrifter
för den sjuke. Sängläge, fullkomlig vila och
ostördhet, ytterst sträng diet. Och doktorn ska
själv ställa om att medicinen kommer från
apoteket så fort som möjligt. Fröken Viktoria
vill rucka på dietföreskrifterna, och när
doktorn är obeveklig på den punkten, vojar hon
sig högt på prostens vägnar.
— Hur ska det sluta?
Hon har hört talas om närande lavemang
av äggulor och portvin. Kunde man inte
tillgripa det? Då är doktorn hjärtlös nog att
skratta åt henne.
När jag äntligen kommer på tu man hand
med Ensten, får jag närmare besked om
prostens sjukdom.
— Ett konstigt fall, säger han, men troligen
en lätt hjärnblödning eller en tromb. Vad vet
jag! Du ska inte tro, att allt står i böckerna!
Inte ens i de många, som jag strängt taget
borde ha läst men inte har hunnit med. Men
vi får hoppas, att det bara är en liten varning,
som man brukar säga, fast vid prostens ålder
och med hans standard i fråga om mat och
dryck kan man ju aldrig veta, hur det går. —
Symtomen är verkligen bra egendomliga, tycker
jag. Det rör sig inte om en tillfällig
desorientering utan om en plötslig och oförklarlig lucka
i synfältet, som fylles igen lika fort som den
uppkommit. Dessutom fick jag ett intryck av
att prosten inte var jullt öppenhjärtig mot mig
utan att han liksom ville att jag skulle bygga
mitt omdöme på en hypotes. Men man får ju
anta, att en man i hans ställning kan redogöra
för sina synintryck. ”Doktorn tänker sig”, sa
han, ”att jag står här vid sängkammarfönstret
och tittar ut på gården. Då har jag alltså
bordet här bakom mig.” — Du har kanske sett
bordet i prostens sängkammare?
— Mera än en gång, försäkrar jag. Det är
ett tungt, rektangulärt bord av sandskurad ek,
och där brukar stå två silverstakar och ett
skrivställ på det.
— Alldeles, ja! säger Ensten. Nå! ”När
jag då vänder mig inåt rummet”, sa prosten
vidare, ”så är bordet borta. Det vill ju säga:
jag kan inte se något bord. Jag ser bara
tomma golvet, där bordet har stått.” Jag
frågade honom, ifall han hade försökt känna
efter, om bordet stod där eller inte, men det
hade han inte kommit sig för med. I sin
häpenhet och förskräckelse hade han bara
snurrat på klacken och ställt sig att se ut
genom fönstret igen. Men när han efter en
liten stund försiktigt vände sig inåt rummet
för andra gången, så stod bordet där det skulle
stå och allt var som vanligt. Alltså har vi att
göra med en övergående lakun i synfältet, det
är tydligt. Men vad som förbryllar mig är
detta: när han inte såg bordet, så borde han
heller inte ha sett golvet under det. Men det
såg han tydligt, det bedyrade han upprepade
gånger.
Så långt medicine kandidaten Ensten.
På torsdagen är jag inne hos min vän
järnhandlare Andrén i Tomelilla, som är en
järnhandlare som vet att det finns andra och bättre
15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
