Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fritiof Nilsson Piraten: Tre tallrikar. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRITIOF NILSSON PIRATEN
tavlor än den världsbekanta, som föreställer
en prima McCormicks skördemaskin i ett
alltför guldgult vetefält. Bäst vi stå där i butiken,
kommer Hans Enkeman från Södra Harpie in
och frågar efter priset på slipstenar, och han
vänder sig till Andrén själv, ty han har varit
kund i affären sedan Andréns fars tid.
Hans Enkeman är en gammal odalman, som
talar långsamt och tovande och har den vanan
att till hälften vända sig bort från den han
talar med. När han nu får veta noteringen på
slipstenar, så är det som om han för ett
ögonblick ville komma ifrån den obehagliga
prisfrågan, ty han betraktar stint ett knippe blanka
stångbetsel på väggen och säger:
— De e en avig kyrka, vår i Södra Harpie!
— Varför det? undrar Andrén.
— Ja, jag tänker närmast på ett exempel,
som ja själv va me om, i går va de till och
med. Gången e ju så smal o de förste
bänkarna står så nära altarringen så en omöjligt
inte kan vända me en kista där framme utan
får ta den ut i vapenhuset o va så god o vända
den där om en vill.
Och Andrén lirkar med en och annan fråga
och Hans Enkeman berättar och småningom
ha vi en utförlig redogörelse för det där
exemplet från i går.
— Andrén kände väl Silja? Inte! Ja,
käringen va ju gammal nu, men hon va annars
änka efter min husman o blev boendes i huset
efter honom. Nå, emellertid! Silja hon dog
i fredags i förriga veckan o ja va ju närmast
te o se o få henne i jorden, fast vi visst inte
va släkt eller så. O så i går hade vi
begravningen o ja körde själv likvagnen o för resten
va vi bara tre mannar till o de va hela följet,
nätt o jämnt så vi va folkade te o bära. De
va Per, min svåger på nummer 37, som Andrén
gott känner, o så hans ryktare o min
störstedräng. Rätt som ja satt där o körde så lossna
ringen på den vänstre svingelen o de va ju
en försynens skickelse att inte svingelen trilla
ner på hasorna på öket, för då kunde ju öken
ha våldränt o där kunde lätt ha blitt fler
begravningar. Men vi va sinkade ett kvarters
tid innan vi hade fått skaffat en annan svingel,
o fast ja sen körde i en lätt trav så va vi allt
en tie minuter sena när vi kom te kyrkan. Nu
skulle vi ju ha in henne i kyrkan, för Andrén
vet ju hurdan prosten e, att där får inte göras
skillnad på folk utan alla ska jordfästas där
inne. För Siljas del hade de varken gjort te
eller ifrå, som de nu va, för klockaren va
bortrest så nån musik kunde de i alla fall inte bli
tal om. Alltså fick vi kistan å vagnen o in
me den me en fart, o vi hade inte väl satt
ner den där framme så kom prosten in ifrå
sakristian o gick för altaret o knäföll. Men
precis när ja ska te o bocka mej ner i bänken
så va observerar ja inte utan att vi hade fått
kistan galet in så Silja stod me huvudet neråt
gången o fotterna emot altaret. Vi visste ju
att vi va sena o därför va vi lit förfjamskade
när vi bar in henne, de kan inte förklaras på
annat sätt. Nu e de ju de att de inte bara såg
felet ut, men de e ju också en helt o hållet
oriktig ställning för ett lik i en kyrka o strider
emot alla förordningar.
— Jojo! nickar Andrén, som känner
folkliga föreställningar och tänkesätt. Det är så
rätt, Hans! Från kyrkor och lasarett ska man
□t med fotterna före.
— Ja putta på Per, återtar Hans Enkeman,
o Per putta på de andre mannarna o så teckna
ja åt kistan o då såg de ju genast va som
fallera. Så nicka ja te dom o börja o knävla å
mej lärskorna så nätt, o de förstod j u meningen
o drog sej också på sock. De va ju tur att ja
opptäckte me desamma att vi hade fått kistan
fel in, för nu visste vi att vi hade god tid,
för prosten e ju känd för o bereda sej länge
med bön före var förrättning. Vi lista oss ut
i gången o opp med kistan o ut i vapenhuset
me den så nätt som aldrig det. O där fick vi
den vänd o sen tassa vi in me den igen o satte
16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
