Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vilhelm Moberg: Bonden och naturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BONDEN OCH NATUREN
är han nästan villig att försvära sig åt djävulen
själv.
Jag tillhör alltså de naturtroende
människorna i den mån jag är mäktig en tro, och
jag ämnar icke utbreda mig vidare om
naturens betydelse för mig. Om jag vågar dra en
parallell med den kristna religionen: det är
ju alldeles överflödigt att en troende berömmer
Gud fader själv för hans utomordentliga
egenskaper. Så mycket vill jag endast tillägga, att
vistelse ute i mina marker förenad med
kroppsarbete blivit mig oumbärlig för såväl själens
som kroppens fulla hälsa och kraft.
Naturen är oersättlig, det är en banal
sanning, men alltid en lika stor och allvarligt
manande sanning; milliarder tunnor guld kan
icke ge oss tillbaka denna friskhets- och
förnyelsekälla, när den en gång är uttorkad för
oss. Och inför perspektivet av dess
försvinnande för evigt måste vi skrida till beslutsam
handling. De släkten som skall komma efter
oss äger också rätt till naturen, och vi är
skyldiga dem denna handling.
Jag är medveten om att det existerar en
svår motsättning mellan naturskyddsrörelsen
och markägarna-bönderna. Naturskyddsfolket
anser bönderna i gemen som givna fiender till
deras strävanden, och bönderna anser att
”herrarna” från städerna lägger sig i saker
och ting, som de inte alls har med att göra.
Nu lutar jag starkt åt den åsikten, att
motsättningen i många fall är en ren konstruktion,
uppbyggd av parternas okunnighet om
varandras avsikter och mål. Och jag anmäler mig
själv som ett levande bevis för påståendet, att
den icke existerar med grund i
nödvändigheten — att den icke skulle behöva existera
alls: Sedan några år är jag medlem av Sveriges
Naturskyddsförening, ehuru jag som sådan
icke har varit särskilt aktiv, men sedan jag
blev innehavare av ett litet bondehemman ivrar
jag varmare än förr för naturskyddets idé. Jag
anser mig alltså tillhöra båda lägren och har
kommit till den uppfattningen, att striden
naturskyddet—markägaren snarast möjligt måste
avblåsas och efterföljas av samverkan; naturen
kan i varje fall icke bevaras och tryggas till
sitt liv med mindre än att vi får markägarnas
lojala stöd åt våra strävanden.
Naturskyddsproblemet utgör ett helt
komplex av spörsmål, i vilka den som skriver detta
givetvis ingalunda gör anspråk på sakkunskap;
här skall jag dock ta upp ett av dem, som
klgrt belyser svårigheternas art.
I vårt land utlägges årligen ofantliga
områden slåtteräng till beteshage. Det rör sig
i stor utsträckning om utpräglade löv- och
blomsterängar — ”bol” kallas de i Småland.
Dessa slåtterängars försvinnande är en ytterst
oroande händelse. Sten Selander,
Naturskyddsföreningens ordförande, har också upprepade
gånger fäst allmänhetens uppmärksamhet på
den stora fara som här hotar landets flora
och framhållit att ett skyndsamt ingripande
är av nöden.
Vad är det nu, som driver fram denna
markförvandling, som kan bli så olycklig till sina
följder? Det kan låta underligt, men vid
sökandet efter orsakerna kommer man i sista hand
till landsbygdens fortgående avfolkning.
Ännu för några decennier sedan, innan
klöverodlingen slog igenom, tog bönderna
nästan allt sitt hö från naturlig slåtter, från
ängar och gärden. Denna slåtter, som givetvis
alltid skedde med lie, krävde mycket
arbetsfolk, men det fanns slåtterkarlar att tillgå på
gårdarna förr i tiden. I dag däremot finns det
ingen möjlighet att uppbringa arbetskraft
tillräckligt för en sådan tidsödande lieslåtter på
ängsmarkerna. Och även om folket vore
tillgängligt, så skulle arbetet i många fall medföra
förlust för bonden på grund av höga
arbetslöner: höskördens resultat räcker icke till
slåtterkarlens dagspenning. Men som regel kan
man säga, att en bonde icke kan behålla sin
25
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
