Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frans G. Bengtsson: Hur jag blev skribent
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANS G. BENGTSSON
HUR JAG BLEV
SKRIBENT
Första gången jag hemföll åt författarskap
var jag tolv år gammal. En sommardag greps
jag av ett feberaktigt tillstånd och vandrade
omkring i ett avlägset hörn av en trädgård
under tillverkandet av ett långt poem som
bragte tårar i mina ögon. Det handlade om
djävulens sorger och var mindre inspirerat av
religiösa källskrifter än av en författarinna vid
namn Marie Corelli, en ryktbar dam som skrev
för tolvåringar. Jag skanderade med högtidlig
gravton mitt poem för valda delar av familjen
och vann därmed sådan ryktbarhet att jag
framgent ofta anlitades för förfärdigandet av
julklappsvers och grötrim. Detta mitt första
poem hade en sorts meter och till och med
rim, alla placerade i rätt ända av raderna; och
jag bibehöll ett starkt intryck av den häpnad
som genomströmmat mig när jag oförmodat
funnit mig i stånd att utföra ett sådant trolleri.
Denna förmåga kom mig sedan väl till pass,
när jag som gymnasist försökte mig som
professionell skald, till ökandet av magra
fickpengar. Gymnasistföreningen vid Kristianstads
läroverk hade en tidning, som utkom ungefär
var fjortonde dag och omfattade åtta
handskrivna spalter. Föreningen var blomstrande
och bidrag honorerades, nämligen med
tjugufem öre spalten för prosa och femtio öre
spalten för vers; och jag ägnade mig med iver
åt att fylla varje ledig spalt i denna tidning
med vers, detta så mycket hellre som jag skrev
fort och sällan kände behov att stryka eller
ändra. Mer än två och femtio i inkomst per
nummer kunde jag likväl aldrig påräkna, enär
minst tre spalter prosa alltid inflöto från annat
håll; jag erbjöd mig därför att använda en
mindre handstil, som i genomsnitt skulle
medföra åtta versrader mera per spalt, mot att
honoraret ökades till sextio öre spalten; men
detta avslogs efter en kort debatt. Detta var
första gången jag fick pröva på vad det ville
säga att vara misskänd skald, kringvärvd av
beklämmande materialism och förstockad
liknöjdhet. ”Men för all del”, tänkte jag, ”två och
femtio är också pengar; och mina poem äro
till all lycka ting som komma att leva kvar
långt efter det jag avlidit av franska verb
i tredje ringen.”
När jag blivit student, skyndade jag till
universitetet i Lund, eller åtminstone till detta
universitets omgivningar, och under mina
första akademiska år skrev jag på lediga
stunder en hel del vers, ballader, elegier och
en sorts tankelyrik. Mina dikter på den tiden
voro rymligt tilltagna, gärna på femtio strofer
eller så ungefär, och jag brukade skandera
dem för utvalda vänner som läste
litteraturhistoria. Jag läste upp mina poem med stark
gripenhet och hoppades ständigt att få fram
ett liknande tillstånd hos lyssnarna; men dessa
27
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
